Självklart var jag ju tvungen att rösta i min egen lilla undersökning 🙂och jag är ledsen att fortfarande behöva fylla i alternativ 1 dvs. "Har fobi för spindlar nu". Hoppas dock att detta ska ändras till alternativ 2 "Har haft fobi för spindlar tidigare" med tiden. Det är ju det som denna tråd går ut på.

#1: har själv aldrig haft araknofobi så röstade givetvis för det alternativet, men vill ändå säga att jag tycker att det är starkt gjort av dig att jobba på det här.
Och följer gärna resan till den dag du kan bocka av "har inte längre fobi". 🙂

Har nyss kollat in bilder på din fågelspindel. Tycker hon är ljuvlig. Älskar den mörka färgen ihop med röda. 😍

Nu är ju visserligen inte ornitofobi samma sak, men det är något jag själv har jobbat bort, så rädslan/obehagskänslan går att bli fri ifrån om man säger så. 😊

#2 Tack, ja hon är fin och kul att du vill följa med på denna resa. Fobikänslan lär väl vara ganska likvärdig (oavsett vilken fobi man har kan jag tänka mig) så härligt att höra att du kunde komma över din (det ger hopp om framtiden att höra sådana berättelser).

Själv har jag inga problem med fåglar (har faktiskt två galna papegojor här hemma) men en familjemedlem har "fågelrädsla" (vet ej om det är en fobi egentligen för hen eller om det bara är att fåglar väcker ett visst obehag i vissa situationer).

#3: ja, det är det nog.

Skulle egentligen vara med på en nybörjarkurs i fågelskådning, men avstod pga pandemin, så hoppas på nästa år istället. 😁

Ja, det kan ju vara lite olika. Tänker att läten kan väcka obehag och så.
Något som kunde stressa upp mig rejält var kvitter/skrien eller ljudet som blir när de slår vingarna för mycket.

Är livrädd för spindlar. jag blir kallsvettig, illamående och känner att jag vill svimma om jag träffar på spindlar. Kan inte gå förbi bord där jag vet att det finns spindlar på en mässa.

Det är jättejobbigt. jag har jättesvårt att gå en promenad i områden där det KAN finnas spindlar i träden eller på marken på sommaren.

#4 Ja, corona ställer till det på många områden. Tror det var något med fötterna som var skrämmande för min familjemedlem (gällande fågelskräck).

#5 Ja, jag vet hur det är. Trodde aldrig att jag skulle kunna komma någonstans överhuvudtaget med min fobi men är så glad att jag givit det en riktig chans att bli bättre. Mycket som känns som det förstörts för mig p.g.a. min fobi genom mitt liv. Att gå under träd har jag alltid upplevt som väldigt obehagligt och även att sitta på marken (har alltid flugit upp för minsta lilla då, så inte direkt en avslappnad situation).

Det var ju ett bra tag sedan jag skrev här om min strävan efter att bli fri från min fobi. Mycket har hänt sedan sist och jag trodde verkligen aldrig att jag skulle kunna komma så här långt.

För x-antal månader sedan så började jag våga flytta ut spindlar istället för att panika och mosa och nu kan jag göra det med ganska rejäla spindlar faktiskt (ta i en ”catch cup”/glas och använda en kartong under och sedan flytta alltså).

4 januari 2021: Idag så tog jag ytterligare ett enormt steg på min resa mot att ”bota min fobi”. Så stolt över mig själv och ärligt talat förvånad att jag lyckades hålla mig så lugn (och avslappnad).

Jag skulle mata Shelob men den j@vl# dubian sprang in i ett av hennes gömställen/bohålor och var i det närmaste omöjlig att få tag på/få ut. Eftersom ett oätet foderdjur kan vara en risk (kan skada/döda/äta upp en ömsande spindel) så ville jag ju inte lämna den där inne då hon inte var intresserad.

Det enda jag kunde komma på att göra var att lyfta korgbaken lite (som utgör taket i bohålan) och därmed lättare komma åt att fånga in dubian. Att göra detta med Shelob sittande på korkbarken kändes dock lite sådär (det sista jag vill är ju att hon ska få panik och rusa ut).

Jag bestämde därmed att det enda vettiga var att ”fånga” Shelob (i en ”catch cup”) och sedan kunna arbeta ostört med att gräva fram dubian.
Jag satte försiktig min ”cup” över Shelob och hon började snällt och hyfsat lugnt (sprätte lite hår annars var hon toppen som alltid) klättra uppåt i den så att jag kunde föra in en bit kartong under och lyfta ur henne ur terrariet.

Efter att äntligen fått tag i den irriterande dubian (som ställde till förvånansvärt mycket…med tanke på att jag som vanligt hade krossat huvudet innan jag erbjöd den till Shelob) så satte jag tillbaka ”cupen” och petade försiktigt ut Shelob med hjälp av en pensel.

Hon var väldigt duktig (trots lite hårsprätt) och hennes lugna rörelser gjorde det enklare och mindre skräckinjagande för mig att ”fånga” henne/flytta henne.

Hon är världens bästa lärare och jag hade verkligen tur med att få denna dam som första spindel.

Nu känns det som att det jag är (eller har varit) mest rädd för (ja, förutom om hon skulle rusa ut och ta sig under något…eller på mig… let´s hope not…) inte är så svårt (eller läskigt) när allt kommer till kritan dvs. ”rehousing” (att flytta/fånga osv. i en ”catch cup”) en spindel.

Den 18 januari: Jag höll på att hjälpa mina föräldrar att flytta och höll på att rensa/flytta/packa saker i deras källare. Då när jag flyttade på ett par av min pappas snickarbyxor, så var det en spindel (modell större, tror mindre husspindel?) på byxorna.

Jag la då ner byxorna på golvet (observera utan panik) och gick upp (i källartrappan då) och letade upp en bit kartong och ett glas.

Gick ner och lyfte på byxorna tills jag så var spindeln satt (den var duktig och satt kvar, haha). La försiktigt glaset över och sköt in kartongbiten under, inga problem (väldigt samarbetsvillig spindel).

Sedan gick jag upp och letade fram en plastburk med lock (som jag gjorde små lufthål i locket på) och en litet lock från en plastflaska (läs: perfekt vattenskål, hehe) och fixade på så vis ett mycket tillfälligt spindelterrarium.

Sedan gick jag ner till källaren igen och lyfte försiktigt glaset och kartongen och placerade i lådan, drog undan kartongbiten och såg till att vara beredd med locket (till mitt tillfälliga terrarium alltså).

Sedan var det då dags för det mest nervkittlande delen i det hela; att få över spindeln från glaset till plastburken utan att den drog åt skogen. Så försiktigt jag bara kunde (för att inte skrämma spindeln) plockade jag ut glaset och satte snabbare än blixten på locket till burken.

Success! Hurra! Jag hade lyckats fånga in en spindel av den typen som jag är allra mest rädd för (och dessutom flyttat över den till en ny behållare) och visst jag var lite nervös, men mest för att den skulle sticka iväg… och jag inte skulle kunna ha den kvar, ja ni läste rätt, haha.

Efter att jag råkat skrämma livet ur mamma med burken…eller ja, dess innehåll (det var verkligen inte meningen) så tog jag sedan med mig spindeln och burken hem.

Då inredde jag en bättre och större plastlåda, fixade lufthål, la in lite dekor, substrat osv. och sedan var det återigen dags för det där läskiga…jag var ju tvungen att få över spindeln från plastlådan den var i till den mer permanenta terrarielösningen. Kommer ärligt talat inte ihåg exakt hur jag lyckades men antagligen på liknande sätt som innan (dvs. fånga med ”catch cup” och sedan en kartong under).

Anledningen till att jag (min mamma tyckte bokstavligen att jag var galen, haha) valde att ta hem och spara spindeln, var att jag då skulle tvingas ta hand om en spindel (av en av de för mig läskigaste arterna) och dessutom få testa på att sköta om en spindel med en snabbhet som eh…mer är som teleporterande. Ena millisekunden här nästa där… det kräver lite annat än att ha hand om Shelob som är väldigt lugn och ”seg” i sina rörelser.

Spindeln som döptes till Putte (för att den var ”liten” jämfört med Shelob, men ganska stor för svenska mått) var väldigt intressant att titta på, den hade ett helt annat beteende än Shelob. Den spann ett nät över hela sitt ”terrarium” och ”snurrade in” sina byten och tog ibland med de in i sitt gömställe m.m.

Jag trodde från början att det var en hane…av någon anledning (ganska smal osv. antar jag), men började tvivla då jag inte kunde se några tydliga ”boxhandskar” på pedipalperna…

Spola fram till den 22 april: Dags för matning igen. Jag öppnade som jag brukar en liten springa i locket och så snabbt in med en mjölmask. Sedan öppnade jag igen (då den var upptagen med annat= spann in sitt byte) och fyllde snabbt på vatten.

När jag stängt så såg jag något litet i den yttre lådan (med denna extremt snabba spindel så hade jag en större låda utanför ”bostanden”, med ett lock nära till hands, just in case som en extra skyddsbarriär).

Tittade närmare, en pytteliten spindel…weird jag har ju alltid locket stängt på extralådan (och förvarar min ”flytta-på-dig-tack-pensel” osv. i den) …då slog det mig och det bekräftades snabbt med en extra titt på Puttes terrarium (plastlåda…men ja, ni fattar) …

Putte hade blivit mamma, haha. Mååånga små bebbar i lådan…100 tals? Gissningsvis betydligt fler än jag kunde se, med tanke på hur små de var och att de med stor sannolikhet hade gömt sig i den lilla pinne (med en del håligheter) och korkbarksbit (med massor med håligheter) jag hade där i.

Nu var jag tvungen att ta ett beslut snabbt…så små var ju inga problem (faktiskt rejält söta…vad är fel på mig, haha) men 100 tals vuxna husspindlar (eller vad de nu är, gissar på den mindre varianten) var inte precis något jag vill råka släppa ut i min lägenhet (och riskera få över till grannarna).

Jag gick därför iväg med lådan och en pincett, ut till en lite mer ”skogigt/ängsområde” (dvs. inte i direkt anslutning till husen, det hade inte känts så bra, haha). Sedan släppte jag i väg den stora familjen (och offrade mina terrariedekorationer, barken/pinnen).

Jag hade såklart kunnat spara Putte (hade ju kunnat bara plocka ur henne) men så tänkte jag att jag hört om (visserligen andra arter) spindlar som ”sparar sig” och lägger flera äggsäckar senare på samma parning. Ville inte riskera det, som sagt 100 tals spindlar känns lite väl överdrivet mycket.

Dessutom är hon ju ett vilt djur och därför kändes det inte rätt att spara henne ”forever” (även om hon säkert trivdes med att få maten serverad).

Hon har lärt mig massor och det är jag väldigt tacksam för…nu tror jag att jag är redo att skaffa en sling/lite snabbare art av fågelspindel eller kanske en hoppspindel. Tack så mycket lilla Putte. Hon var/är en väldigt vacker spindel faktiskt, med fint mönster och inte alls bara brun (som jag trott innan…men så har jag ju aldrig direkt kollat så noga tidigare…mer sprungit för livet).

Jag fäster mig galet snabbt vid djur och jag kommer sakna henne (…trodde inte att jag skulle kunna fästa mig så mycket vid en spindel av denna typ…eller innan Shelob; en spindel överhuvudtaget…men tydligen) …men nu är hon fri och alla bebisar (slings) fick en bra start i livet (utan risk att äggen skulle ätas upp eller så).

Hej då Putte, tack för allt du hjälpt mig med och lycka till i livet, du kommer vara saknad!

Bilder på Putte och hennes bebisar samt frisläppningen.

WOW jag är grymt imponerad. Vad du har tagit dig långt, otroligt bra jobbat 😀👍

#8 Tack, ja, det känns helt sjukt. Trodde aldrig att jag skulle kunna komma så långt att min reaktion på massvis med spindlar inne skulle vara skratt.

Jag ringde mamma (som har rejäl fobi) och skrattade i telefonen och sa något i stil med "Du vet Putte…ja, det är en hona…hon har blivit mamma". Mamma tyckte 100 tals (eller hur många just denna arten får) små spindlar var eh…inte lika roligt 🤣

Känns märkligt att jag nu går in i i mitt "terrarierum" och det känns som att det fattas något för att min HUSSPINDEL inte är kvar…wtf…hur blev det så här, haha.

Läste förövrigt tidigare idag att jag hade rätt kring att risken är att de "sparar sig" och lägger fler äggsäckar. Enligt det jag hittade kan just den lilla husspindeln få bebbar upp till NIO gånger på samma parning…så trots att jag saknar henne, så var det helt klart rätt att låta henne med familj flytta ut.

Så…jag har skaffat en fågelspindel till och fler lär det bli😁. Denna gång är det en liten trädlevande bebis/ungdom (tyvärr har jag inga bra bilder för hon gömmer sig i en "nättunnel").

Hon är en Caribena versicolor och är ca 4 cm (enligt tidigare ägare). Nu är hon blå, men som vuxen kommer hon ha andra färger (röd och grönblå typ.), det är en väldigt vacker spindel. För att detta är en så fin och färgglad spindel så fick hon namnet Jewel.

Var väl egentligen inte den spindel jag hade tänkt skaffa som nr två (eftersom de kan vara snabba, klättrar och eh…hoppar ibland😲) men jag kunde inte motstå en könsbestämd bebis (och jag hade ändå tänkt skaffa arten senare).

Jag tänkte kan jag klara av en husspindel med den snabbheten aka. en teleporterande spindel så borde (håller tummarna, haha) detta gå också. Hon är ju ganska lugn hittills…eller ja, jag har ju inte ens fått se henne utanför nättunneln, så hittills är det inga problem.

Angående min fobi för svenska spindlar så går det framåt även där. Jag har plockat ut husspindlar av den mindre varianten med "catch cup" (glas med kartong under) utan att bli stressad alls (mer än att de skulle kunna försvinna iväg och skrämma ihjäl mamma, har nämligen mest sett husspindlar hos mina föräldrar).

Vid ett tillfälle så hade jag en spindel (eller egentligen så är de inte riktigt spindlar vad jag har förstått, de har en rund kropp och trådsmala ben, "lockespindel"?) på mig när jag satt i soffan. Tillskillnad mot vad som skulle hänt tidigare i livet (haha) så ställde jag mig lugnt upp och skakade filten som den sprang över. Lite senare dök den upp på väggen och jag kunde ta ut den med ett glas.

För bara några dagar sedan så hade en likadan råkat hamna mellan glasen i dörren till mina föräldrars uterum, den verkade stressad och kunde inte hitta ut igen så jag öppnade och släppte ut den (när jag väl kom på hur man skulle göra för att öppna till mellanrummet, mamma vågade inte).

Jag ska dock erkänna att jag hoppade till och blev lite chockad vid ett tillfälle, då jag var hos mina föräldrar och skulle gå ut i deras inglasade uterum. Jag stängde dörren igen ganska omgående för jag insåg att om den skulle ta sig in, så skulle det vara upp till mig att lyckas fånga in och ta ut den. Eftersom jag råkar veta att de är teleporterande snabba, så blev jag "lite" nervös att jag inte skulle hinna fånga den och att min mamma skulle dö av skräck eller nåt.

När jag gick ut lite senare (efter att ha samlat mig lite efter den första chock känslan) var den borta tyvärr (så jag kunde inte flytta den från uterummet, som visserligen stod öppet så den hade kunnat försvinna helt). Den fick snabbt namnet Enormo😂 av mig, för att den även fick mig att freaka ur lite…men så är det arten som jag alltid varit livrädd för det handlar om (ganska så säker på att det var en husspindel av den större varianten nämligen).

Jämfört med sist jag såg en av dessa bjässar (i min lägenhet 2015) så har jag kommit j@#ligt långt, då skakade och grät jag i flera timmar efter att jag lyckats mosa den, nu hoppade jag till lite och blev lite chockad av storleken. Det kallar jag skillnad!

Det tog flera dagar innan den (enligt vad mamma tror i alla fall, efter min beskrivning…hon hade trott att jag överdrev storleken) dök upp igen. Då var jag tyvärr inte på plats så mamma fick hantera den själv (förlåt mamma….).

Hon är ju mer på nivån där jag brukade vara, så hon klarade inte något annat än att mosa den (R.I.P. Enormo)…men jag har "planterat ett frö" verkar det som, för hon sa att hon först tänkte att hon borde fånga den med ett glas…men sedan inte vågade. Vem vet jag kanske kan hjälpa mamma bli mindre panikslagen också…även om hon inte delar min fascination för dessa djur.

Mamma trodde att jag överdrev storleken för att det är det jag gjort hela mitt liv…fobin och paniken ökade storleken till gigantisk oavsett spindelns egentliga storlek. Hon trodde inte att Enormo kunde vara…ja, enorm (därav namnet, haha) och fick sig en överraskning sen…och insåg att min beskrivning var riktig. Så nu har hon förstått att om jag backar och stänger dörren och säger whoa! och den var såhär stor (visar med fingrarna) så går det att lita på det nu😉.

Lite OT (se bilden)…men jag har också skaffat mig ett annat djur som alltid skrämt mig lite (eller ja, ganska mycket egentligen), universums sötaste (den är ju sååå liten) lilla skorpion bebis (hen heter Happy), en Heterometrus petersii. Happy bor i en liten "delicup" och vattenskålen av en läskkork är som en stor pool…hen är inte skräckinjagande på någon fläck i nuläget, men lite mer så som vuxen (men arten använder klorna hellre än att stickas).

Jag har hittills typ. femtielva arter på önskelistan över vilka spindlar (fågelspindlar och andra) jag vill ha (och en skorpion) så det lär definitivt bli flera av dessa i framtiden.

Trodde aldrig att jag skulle komma så här långt (och på förhållandevis kort tid dessutom, speciellt med tanke på hur länge jag fått panik av spindlar).

#10: Du är otrolig. Jag är grymt imponerad , men f*n vad glad jag är för din skull.

Jag önskar och hoppas att jag en dag skall komma lika långt som dig 😍😀

#11 Åh…tack! Ja, jag är jäkligt glad för min skull också, så skönt att slippa få panik hela tiden.

Det håller jag tummarna för, det är verkligen värt det och en stor lättnad.

Jewel mitt lilla (jösses alltså vilken liten plutt) nytillskott har jag knappt sett till sedan hon kom hit, bara några galet söta små fötter😍

Jag har inte fått henne att äta heller och började (trots att jag ju såklart är medveten om att spindlar inte behöver äta hela tiden osv.) bli lite orolig just för att hon ju så liten…men idag (eller kanske i natt) kom förklaringen.

Hon har ömsat! Jag lyckades inte bekräfta kön på hennes öms…det var tyvärr för trasigt, väldigt pilligt göra också, haha. men hon är köpt som hona (så jag håller tummarna att det stämmer).

Nu känner jag mig lättad av att hon verkar må bra (känns lite läskigt/oroligt med en bebis aka. sling) och jag har dessutom äntligen fått se min lilla raring.

En bild på min vackra lilla blåa flicka💕.

Just det ja…jag har fått reda på att Putte (min husspindel som fick en massa bebbar och som jag därför släppte ut)…hon (och säkert många av de andra jag fångat och tagit ut) var inte en mindre husspindel.

Det visade sig att jag haft den art som jag varit räddast för hela livet, den vars (hane?) fick mig att backa för ett tag sedan osv. som husdjur.

Putte mitt älskade husdjur (som jag för övrigt saknar väldigt mycket)…hon var en större husspindel…så, så kan det gå, hahaha.

Tydligen så kan man se skillnad på benen (och på bakkroppens mönster). Den större husspindeln (dvs. Putte t.ex.) har enfärgade ben och den mindre husspindeln har fläckiga ben. Jag gissade ju på den mindre varianten eftersom hon inte var någon gigant…men alla är ju små någon gång.

Vi skall ha mässa nu den 30 och Bug nation kommer. Han har med sig en hel del giftiga skorpioner, cenipeder och även spindlar. Han kommer att stå i en nisch, precis uppe där vi håller till. Jag känner svetten redan nu, men jag skall försöka bita ihop och titta på hans djur :)

#15 Heja, heja! Du kan göra det! 👏

#16: Jag hoppas på det 🙂

#17 Det kommer gå fint ska du se.

#18: Jag känner mig mer och mer modig. Har läst denna tråd X antal gånger och försökt ingjuta mig själv mod 😁

#19 Det smittar av sig, haha👍

#20: Verkar så 😉

Det märkligaste sedan jag startade denna resa mot att bli av med eller i alla fall minska min fobi måste vara att det numera är tvärtom mot hur det brukade vara…

Nu är det inte jag som ropar på mamma…nu ropar mamma på mig och så får jag komma och plocka ut diverse spindlar som hon stöter på, hahaha.

Sen så är det en underbart märklig känsla att kunna sträcka in handen under kylskåpet för att torka av under (när avfrostningen gått sådär…och vatten runnit lite varstans) utan att känna panik… och att kunna gå in i ett förråd/garage/källare och inte titta förskräckt runt sig…att kunna skratta när man lyfter på något och inser att en spindelmamma lagt en äggsäck därunder osv. (va…nej, det har aldrig hänt mig inomhus…så att jag började undra om jag kanske borde städa där under "liiite" oftare…nejdå…)🤣.

Ibland finns den där "rys" känslan kvar…men bara om jag är extremt trött eller dylikt (och liksom inte är "mentalt där") eller om jag får en spindel på mig/känner något som "killar/kryper" på mig.

Vid ett tillfälle borstade jag snabbt av mig en spindel (av den pyttiga sorten) då den hamnat på mig och utbrast "men så kan du ju inte göra, min reptilhjärna slår ju på då, jag kunde ju ha gjort dig illa!"😂

OT: uppdatering: Happy avled tyvärr bara veckor efter att jag fått hem hen…men jag kommer skaffa en ny "skorpa" (förhoppningsvis snart), R.I.P. Happy 💔

Dags för ett steg till idag…

Var väldigt nervös innan kan jag säga…och ännu mer efter en stund, haha.

Jewel min minsta lilla raring har ömsat, ömsat och ömsat och därmed vuxit en hel del sedan hon kom hit. Idag kände jag att det var dags för henne att få en större bostad.

Hon bodde i en "matförvaringsburk" och jag hade skaffat en likadan burk men dubbelt så stor som jag inredde och såklart fixade lufthål i osv.

När jag var nöjd med inredningen och hade limmat fast hennes vattenskål (efter att hennes gamla konstant ramlade ner) en bit upp för att underlätta för henne…så var det dags.

Jag förberedde med pincett, pensel, två "catch-cups" och en skiva kartong. Sedan plockade jag ur så mycket jag kunde och tillslut var bara bottenmaterialet och Jewel kvar i den gamla lådan. Jag petade försiktigt på henne med penseln och det gick bra, hon gick lugnt och fint uppåt…sen gick det mindre bra och plötsligt satt hon ovanpå min "catch-cup" (se bild)…inte på insidan som ju såklart tanken var.

Lite puls men försökte lösa problemet…sen tog hon ett skutt och landade på golvet (jag satt ner på golvet när jag höll på så det var inget stort fall)…varpå jag hoppade till och skrek 💩 Sen försökte jag (efter att ha fångat henne igen) komma på en bättre och mer läskig lösning (hon kan helt klart vara snabb som tusan när hon vill).

Kom på att jag sett Tom Moran (Youtuber och otroligt kunnig) använda en kartong som täcker hela öppningen på bostaden till lite mer snabbfotade spindlar. Ett hål i mitten som är något mindre än den "catch-cup" man använder och vips en i det närmaste "idiotsäker lösning". Fixade till en och det gick sedan hur lätt som helst, hon gick ner genom hålet i kartongen och sedan kunde jag äntligen stänga locket på hennes nya bostad (se bild). Lite senare erbjöd jag henne en dubia (se bild) som hon direkt började mumsa på.

Jag har klarat en "rehousing" med en lite mer snabb spindel och det löste sig tillslut trots lite skrämselhicka (dessutom en trädlevande art…så det kunde ha blivit riktigt "kul" med en spindel i taket osv.).

Lite nyare bilder på min fina tös (hon har bytt kostym hehe, galet fina färger men svårt att få med hur vacker hon verkligen är på bild).

Hur går det?