Annons:
Etiketter07-informationsblad-ormarartiklar
Läst 36282 ggr
AndreasS
7/26/09, 2:50 AM

Snok, (Natrix natrix)

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Snok, vattensnok, eller vanlig snok (Natrix natrix) är en ormart som är vanlig över stora delar av Europa.

Grundfärgen varierar vanligen från gröngrå till brun. Oftast har den små mörka prickar längs ryggen, och nästan alla snokar har vita eller gula fläckar på vardera sida av nacken. Se dock gotlandssnoken nedan. Liksom övriga grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är tillsammans med huggormen, den vanligast förekommande ormen i Skandinavien. Snoken är Sveriges största orm.

Natrix natrix - Snok Foto: www.fotoakuten.se

Beskrivning

Till skillnad från den andra av Sveriges vanliga ormar, huggormen, är snoken inte farlig för människan. Den har inga gifttänder, men dess saliv innehåller gift som den förlamar sitt byte med. Då detta inte kan tränga igenom människans hud kan den inte skada oss. Snoken blir upp till 140 centimeter lång, dock vanligen mindre. Ryggfjällen är långsmala, och fjällen på undersidan av stjärten är ordnade i två rader. Snokens huvud har stora fjäll, till skillnad från huggormen som har små. Pupillerna är runda, där huggormen har långsmala. Den långsmala, piskliknande kroppen smalnar av symmetriskt mot svansen. Snoken har ett långt överkäksben och en tydlig hakfåra. Den rör sig snabbt och gracilt och är skyggare än huggormen, som är kort och tjock och har ett bredare, mer trekantigt huvud.

Snoken finns i hela Europa utom på Irland och i de nordliga delarna av Norden, och dessutom i norra Afrika och i Asien fram till norra Syrien och nordvästra Iran. I Sverige förekommer snoken upp till strax söder om Sundsvall vid 62°N.

Snoken simmar bra, och trivs bäst i och i närheten av vatten. Störst chans att hitta den finns i låglänta och sumpiga marker.

Snoken lever främst på vattenlevande djur som fisk och grodor, men kan även ta paddor och andra smådjur. Till skillnad mot många andra ormar påverkas snoken inte av paddans gift.

Om snoken blir hotad är den snabb med att dra sig undan. Har den inte möjlighet till det så kan den spela död genom att lägga sig på ryggen med tungan hängande ut ur munnen. Prövar man att vända den igen kommer den att rulla tillbaka till ryggläge. När den känner sig skrämd så kan den avge illaluktande exrementer ifrån doftkörtlar vid analöppningen. Får man detta sekretet på kläderna kan det vara svårt att få bort lukten.

Natrix natrix - Snok i öms Foto: www.fotoakuten.s

Snoken går i dvala redan i början av oktober. Den övervintrar på frostfritt djup i företrädelsevis hål och gångar. Snoken parar sig redan i Maj. Honorna lockar till sig hanarna med sina doftkörtlar. Det är många hanar som slåss om att få para sig med den samma honan. Snoken är ovipar, det vill säga liksom fåglarna lägger den tämligen outvecklade ägg som tar relativt lång tid att kläckas. I juli och augusti lägger honan 15-30 ägg som är omgivna av ett pergamentartat, vitaktigt skal. Äggen läggs på varma ställen, ofta i gödselhögar eller i ansamlingar av ruttnande växtdelar, där den genererade värmen sörjer för att äggen utvecklas under en förhållandevis hög temperatur. Honan bryr sig sedan inte mera om dem; när ungarna kläcks får de klara sig själva. I motsättning till huggormen som endast kan föda ungar vartannat år föder snoken en ny kull varje sensommar.

Gotlandssnoken

Snoken har ett antal underarter. Ett exempel är gotlandssnoken (Natrix natrix ssp. gotlandica) som finns endast på Gotland, inklusive Karlsöarna, och är klart mindre än nominatformen: Upp till 75 centimeter för hanen, 95 centimeter för honan. Upp till 40% av populationen är helt svartfärgad, utan gula fläckar. Många av de övriga ormarna har ett punktmönster, som kan ge dem en likhet med huggormen. De gula (eller vita) nackfläckarna är ofta orange eller röda.

Natrix natrix - Snok (Helsvart) Foto: www.fotoaku

Gotlandssnoken är upptagen på röda listan: VU (sårbar).

Artikeln använder sig utav Wikipedias artikel om Snoken.

Foto: www.fotoakuten.se


Mvh: Andréas "Bubben" Sandberg | 021media.se - Västerås hetaste nyhetsbilder | En blogg om min vardag, med psykisk ohälsa - Bubben´s | Forza Grönvitt 100% kärlek

  • Redigerat 4/12/22, 8:05 PM av Niklas
Annons:
Crotalus-Adamanteus
7/26/09, 11:34 AM
#1

Snygg och bra artilkel.

[peter54]
7/26/09, 7:14 PM
#2

Ja fast den delen som handlar om reproduktionen är förvirrande. Där står att "snoken föder en ny kull varje sensommar".

Artikeln har redan beskrivit att snoken lägger ägg och då låter det konstigt att säga att den "föder". Äggen läggs i juni och kläcks i augusti.

Om snoken skulle lägga äggen i augusti som det står och därefter har 10 veckors inkubationstid, skulle äggen aldrig hinna kläckas.

Trollhassel
7/27/09, 10:44 AM
#3

Bra artikel!

Med Vänliga hälsningar

Myra Dessjack Medarbetare på Reptiler

Inkanyezi
5/24/12, 8:11 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#4

Jag är ytterligt tveksam till uppgiften att den skulle ha giftig saliv som förlamar bytet.

Det stämmer inte med observationer, eftersom snoken i regel spottar ut ett byte som är orörligt, till exempel om det dör under sväljningen. Enstaka gånger händer det att en snok tar det utspottade bytet igen, men det är ovanligt. Ett dött byte ratas, och jag gissar att också ett förlamat byte skulle ratas. När den äter fisk, kan man ibland se att fisken sprattlar även när den är helt svald.

Jag har också tagit snokens saliv på tungan, och den ger ingen särskild reaktion där. Den smakar friskt, men jag tycker inte att det är direkt gott. Och den förlamar inte tungspetsen.

Så det där med giftet tror jag är en skröna och att källan inte har undersökt saken.

[peter54]
5/24/12, 8:52 PM
#5

#4 Den uppgiften har presenterats i studier och dessutom finns exempel på människor som fått kraftig rodnad efter snokbett. Ingen menar väl att det är något potent gift, men att där finns en påverkan.

Vidare undersökningar ger vid hand att många "ogiftiga" colubrider faktiskt har milt giftig saliv, men saknar kanaler att distribuera giftet till bytet.

Man menar att de fortfarande är i utveckling och att de inom x antal miljoner år kan ha utvecklats till "äkta" giftsnokar.

Man bör ha i åtanke att alla ormgifter är ombildat saliv och att giftkörtlarna är ombildade salivkörtlar.

Det där med att snokar ratar döda byten ser jag som en högst osannolik beskrivning och under alla år jag själv sysslat med svensk snok har detta enbart skett om det endera varit en padda, som själv producerar ett milt gift genom körtlar på ryggskinnet, alternativt att bytesdjuret visat sig vara för stort.

De allra flesta bytesdjur dör under tiden snoken sväljer och så sker för alla de ormarter som inte har något speciellt sätt att avliva bytesdjuren på. En gång observerade jag en stor snokhona som tagit en förhållandevis stor lake och snoken behövde två timmar på sig att svälja den fisken. Inte tror jag att det fanns något liv i fisken efter så lång tid.

Inga andra colubrider nära besläktade med vår svenska snok, och som hålls som terrariedjur, exempelvis huggormssnoken (Natrix maura), har aldrig visat några tendenser att rata bytesdjur som dör under sväljprocessen.

Jag har bara läst om att ogiftiga colubrider kan ha milt giftig saliv, så där kan jag bara säga att jag tror du har fel. När det gäller det där med att spotta ut bytesdjur som dött, har jag såpass lång egen erfarenhet att jag säger emot rakt av att det stämmer absolut inte. Det vore fullkomligt kontraproduktivt för ett jagande djur att lägga energi på att fånga ett byte och sedan förkasta det av sådana skäl.

Andra undersökningar har visat att svenska ormar bara äter några gånger per år, siffran 4 nämndes i undersökningen som ett genomsnitt. Även om man dubblar det till 8 blir det en naturlig katastrof att använda upp lagrad energi och sedan inte få ut någon ny energi från bytesdjuret.

I artikeln ovan finns en felaktighet gällande äggläggningen, som påstås ske i juli-augusti. Om äggen lades då skulle de aldrig hinna kläckas och arten skulle dö ut i Sverige på några få decennier. Snokarna parar sig när honorna kommer ut ur vintervistet till de väntande hanarna, som kommit fram en vecka tidigare.

Parningen sker vanligen i mitten av april och äggen läggs omkring 8 veckor senare, dvs i början eller mitten av juni. Sedan kläcks äggen efter ytterligare 8-10 veckor beroende på temperaturen i kläcksubstratet, då är det i början eller mitten av augusti.

Inkanyezi
5/24/12, 9:12 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#6

#5 skrivet av peter54

"Den uppgiften har presenterats i studier"

Källa?

Jag har iakttagit vid tre tillfällen de senaste dagarna hur snoken ratar bytet efter att det har svalts ner delvis eller helt, och vid de tre tillfällena har fisken varit död. En annan gång var snoken för liten för att svälja fisken och den lämnade den när den inte sprattlade längre.

Men vid ett tillfälle spottade en snok ut en abborre som den hade jobbat länge med och tog den sedan igen, vilket jag ser som ett undantag, men klart möjligt, eftersom jag faktiskt har observerat det.

Men jag utgår ifrån att om saliven vore giftig, skulle jag känna av det på min tunga, som inte har hud, utan slemhinna. Jag skrämde väl upp snoken lite, men inte tillräckligt mycket för att få en doftmarkering. Jag kände smaken av saliven, som mest påminner om rå fisk, och jag kände inte av någon domning i tungspetsen.

Så jag nöjer mig inte med det anonyma "studier", utan jag vill ha källor. Jag tror att uppgiften om gift är falsk, och jag tror inte heller att abborrens hud släpper igenom mycket mer än vår.

Abboren på bilden hade svalts ner helt innan snoken bestämde sig för att spotta ut den. Den tog den inte därefter. Jag har sett flera gånger att snokar spottar ut byte som har varit ganska svåra att få in, och deras jaktlycka är inte heller hundraprocentig, men de spottar ut byten ibland, och i flera fall handlar det om byten som har dött under sväljningen. Just den här abborren visade lite livstecken fortfarande, men den lämnades. Självklart kan det ha funnits något annat skäl till att den spottades ut, men ut kom den, och den hade varit inne helt.

Annons:
[peter54]
5/25/12, 8:09 AM
#7

Jag ska leta källa, jag vet att detta diskuterats inom Sveriges Herpetologiska Förening, så det borde gå att hitta via de forskare som är anslutna där.

Jag tror att orsakerna till att du sett snokar spotta ut har helt andra grunder än just att bytet är dött. Om det skulle vara orsaken, skulle snoken vara den enda av alla ormar att bete sig så. Ormar har inte råd att vara så kräsna, då svälter de ihjäl.

En tanke är ju att du beskriver att det varit abborrar, såna kan skada svalget på ormen genom sin taggiga ryggfena. En annan tanke är att ormen känt sig stressad. vid såna tillfällen spottar alla ormarter ut bytet.

Inkanyezi
5/26/12, 12:00 PM
#8

Om abborrens ryggfena som är problemet, så blir det ju knappast bättre av att dra den baklänges genom svalget, som när man ska kräkas ut den. Jag har lite svårt att köpa den förklaringen till att en abborre spottas ut. Stress kan så klart vara en faktor, men själva utstötningen gör ju att ormen är ännu mer utsatt under en relativt lång tid, jämfört med att ringla sig undan. Det verkar alltså kontraproduktivt. En orm som är i sväljfas är ganska utsatt och har svårt att försvara sig. Vid utstötningen av en abborre är den än mer utsatt, eftersom den inte kan hålla koll på omgivningen och inte heller kan ringla undan, vilket är möjligt medan den har ett halvsvalt byte i svalget, där delar av bytet ännu sticker ut ur gapet. Störda ormar flyttar sig ofta med sitt byte och äter upp det någon annanstans.

[peter54]
5/26/12, 3:47 PM
#9

#8 Hallå igen. Jag har pratat lite med en av de killar som forskat på snok och även om han företrädesvis forskat på termofaktorer och färg, säger han att det inte finns några belägg för salivtoxicitet hos snok, så där får du rätt i att det sannolikt är en skröna.

När det gäller att spotta ut bytesdjur för att de hinner dö under sväljprocessen, är det en ur vetenskaplig synpunkt en helt osannolik uppgift som inte finns beskriven om vare sig svensk snok eller någon annan orm i världen. Det du har sett måste ha andra orsaker än att djuret dött.

När man håller orm i terrarium är det ju oftast så att man enbart matar med hela eller delar av döda djur och även de som håller Natrix natrix i terrarium, importerade från andra länder där de inte är helt fredade som här, matar också med närapå uteslutande död föda.

Inkanyezi
5/26/12, 4:43 PM
#10

Det finns flera, bland annat bjorsa, som har gjort liknande iakttagelser när det gäller salivens giftighet:

http://www.naturfotoforum.se/forum/viewtopic.php?p=122698

När det gäller att ormen spottar ut är det nog svårt att få veta varför. Att ormen är störd är en ganska god hypotes, men jag har sett det också där ormen inte borde ha varit särskilt störd, och i ett fall har jag sett en orm spotta ut en nästan helt svald abborre som den sedan svalde igen. Flera av ormarna på mitt favoritställe äter lugnt fast man sitter alldeles bredvid, och en av de allra största, kanske den äldsta honan, kommer till och med fram och nosar.

Jag har också sett två ormar ge sig ut på jakt tämligen snart efter att ha spottat ut ett byte och en av dem strax därefter ta en ny fisk och svälja den.

Så jag låter utspottningen vara en gåta, med störningen som en möjlig (och trolig) förklaring.

Flera av störningarna är andra ormar som är närgångna, vilket vid flera tillfällen har gjort att en orm som har fångat ett byte har valt att flytta sig till en annan plats, och jag har sett ormen vid sådana förflyttningar gå över vägen, som knappast är en särskilt vänlig omgivning för en orm. Sedan lägger de sig på ett undanskymt ställe och äter färdigt. Så en störning kan vara ganska kraftig utan att ormen spottar ut också.

Inkanyezi
6/15/12, 10:46 AM
#11

Fortfarande funderar jag över att vissa byten spottas ut, utan att man kan iaktta störning av ormen. I de fall jag har iakttagit har alla utspottade byten varit döda. Men det stämmer inte att ormen inte äter dött byte. Vid ett tillfälle har jag sett snoken ta det utspottade orörliga bytet igen och svälja det, och vid två tillfällen har jag sett snokar hitta ett dött bytesdjur och äta det.

Snoken på bilden har jag sett flera gånger ta en mycket märklig väg för att komma till platsen där den äter upp bytet. Den tar fisken i den lilla bäckhålan, och sedan går den upp på sidan och placerar fisken rätt i munnen och börjar svälja. När den har fått in fisken en bit ringlar den sig uppför banken och övar vägen, över en liten gräsplätt och ner i sjön, där den simmar till andra sidan av den lilla fördämningen. Den kryper upp på själva dammen i skydd av liljeblad där, och liggande på dammen sväljer den bytet. Jag har sett den göra samma resa tre gånger, och det är fullkomligt livsfarligt, eftersom den lätt skulle kunna bli överkörd när den ringlar över vägen, eller tagen av något djur. Andra ormar som väljer att äta upp bytet på andra sidan vägen väljer att simma dit genom kulverten.

http://uploads.ifokus.se/uploads/11e/11e81343c7d491df0664ee80ae1d31bd/snok-med-abborre.jpg

Fär det mesta tar de ändå levande byte, och det vanliga är att bytet sprattlar ända tills det är helt svalt, och ibland kan man se att det sprattlar betydligt längre in i ormen. Lite som Baloo säger; kittlar dödsskönt i kistan…

Om man står/sitter stilla förefaller det som om ormarna inte ens upptäcker att man är där. De kommer mycket nära och verkar helt obesvärade om man kan hålla sig riktigt stilla. De större verkar också fördra människor som rör sig också, så länge man inte för sig alltför fort. De små däremot är mycket känsliga för att man rör sig det allra minsta. Många av de större verkar ha favoritplatser dit de går för att svälja sitt byte, och de platserna är alltid valda så att de inte syns särskilt bra. Undanskymda hålor eller platser med mycket vegetation som skymmer. Jag har iakttagit att en viss orm alltid tycks gå till sitt eget ställe för att svälja efter att ha tagit ett byte.

Upp till toppen
Annons: