Annons:
Etikett07-informationsblad-ormar
Läst 31846 ggr
AndreasS
10/25/08, 2:48 PM

Puffadder - (Bitis arietans)

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Detta är en av världens största huggormar, upp till 190 cm lång och 6 kg tung med midjemått på 40 cm.

Utbredningsområdet sträcker sig över i stort sett hela Afrika utom Sahara och regnskogsbältet i Västafrika. Den finns också i ett isolerat utbredningsområde i Marocko och i södra delen av Saudiarabien.

Två underater finns beskrivna av vetenskapen; allmän puffadder (Bitis arietans arietans) och somalisk puffadder (Bitis arietans somalica). Den senare är utbredd i Somalia och norra Kenya. Den i saudiarabien förekommande varianten är mindre, sällan över 80 cm och har vanligen längre stjärt.

Puffaddern återfinns i alla habitatstyper utom ren öken och regnskog, vanligen förknippas arten med savann och klippig bushterräng. Den är en nattaktiv bakhållsjägare som stilla inväntar förbipasserande bytesdjur. Hugget är oerhört snabbt och kraftfullt, bytesdjuret dör ofta av traumat av själva hugget snarare än av giftet.

Puffadderns gift är av koagulationstyp och dosen vid hugget är förhållandevis stor - 100 till 350 mg, men kan vara ända upp till 750 mg. En vuxen puffadder har giftmängd nog att döda 5 vuxna människor. Som de flesta andra huggormar är puffaddern ungfödare. De har ofta mycket stora kullar, upp till 80 ungar. Rekordet är 156 ungar som en hona i ett tjeckiskt zoo födde och detta gäller för världrekord i antal ungar födda av en hona vid samma tillfälle.

**
Egna erfarenheter av puffadder**
Min giftormsperiod var kort och intensiv kan man säga, åtminstone om man ser till min totala tid med ormar som hobby, snart 50 år totalt. Jag skaffade mina första puffaddrar 1976 och utökade till 5 individer under de följande två åren.

Rörlig puff
Jag hade fem puffaddrar (Bitis arietans), varav två var veritabla monster, en hona runt 140 cm lång strax över 9 kg och den andra runt 6 kg. Den största var en riktig skönhet, svart, knallgul, vit och brun, med en skalle stor som min handflata. Hon var min "soptunna", som åt upp allt som mina mindre boider och andra djur dödade men inte åt upp (under 70- och 80-talet matade jag nästan uteslutande med levande bytesdjur, det fanns inte frysta möss att köpa då).

En gång när jag givit det mindre paret "puffar" ett antal möss, fick honan in lite torv i munnen och det blev en liten infektion i höger huggtands slemhinna. Från en veterinär fick jag ett antibiotikum i pulverform som förvarades i en mjuk plastflaska med puderlock. Man skulle helt enkelt öppna munnen på ormen och "puffa" pulver på det infekterade stället.

Jag trodde att jag skulle kunna behandla ormen själv, eftersom den inte var mer än kanske 60 cm lång och inte tjockare än handleden. Jag lyfte ut puffaddern på golvet med en ormkrok och låste huvudet med en grund bågformig låskäpp som jag konstruerat själv för ändamålet efter tips från andra som var vana att plocka med stora viperider.

"So far so good". Det gick bra att få grepp bakom skallen och lyfta med vänster hand. Med högra handen stoppade jag in ormkroppen mellan midjan och underarmen och grep tag i den lilla plastflaskan. Då ser jag hur den lilla rackaren börjar flytta överkäken i sidled åt höger, sakta, sakta utan att påverka underkäken som var kvar i sitt ursprungsläge rakt framåt.

Som i "slow motion" lyfte hon upp överkäken så att gifttanden frilades - här var det bråttom, högst en cm kvar till mina fingrar. Jag puffade till med antibiotikaflaskan nästan på reflex och då kom hon av sig tillräckligt många sekunder för att jag skulle hinna lägga ner henne på golvet, placera låskäppen över nacken igen och släppa taget! - jävlar, det där funkade inte alls.

Jag hade ingen aning om att hon skulle förmå att röra överkäken separat på det sättet. Nu är jag ju ingen sån där galen ormplockare som de på Discovery Channel, jag har ju liksom ingen rutin, men det ser ju så lätt ut att hålla när man väl har fått grepp. Jag gjorde inget nytt försök, utan satt på mig ett par långskaftade tjocka älghudshandskar som man har när man hanterar bitska rävar och minkar och då gick det mycket bättre för med älghudshandskarna var det inga problem med en puff såpass liten, men jag skulle förstås aldrig testa det på större individer.

Jag är helt införstådd med ormars fantastiska förmåga att röra sina käkar, men detta var sidoförflyttning i mycket större utsträckning än vad jag förväntat eftersom jag hade fingrarna bakom skallen för att låsa käkarna. Att puffar och andra viperider liksom "vandrar" med gifttänderna en sida i taget för att dra bytet in i munnen och vidare ner i svalget känner jag till, det har jag förstås bevittnat många gånger, men detta var långt utöver det. Hon hade nära 90° vinkel mellan över- och underkäken i sidled innan jag hann avbryta.

Klättrare!
Den röda stora honan jag hade som bara var lite mindre än den största, bytte jag till mig mot nyfödda regnbågar av en kille på Skansen 1976. De var två från början, men den ena dog snabbt efter första matningen. Det visade sig att den saknade analöppning. Nåväl, jag hade den lille puffen i ett ganska stort terrarium med häftig miljö i, massor av fetbladsväxter och andra succulenter, en skalle från en herefordkalv med mera.

En dag upptäckte jag något som liknade traktorspår på rutan, för högt upp för att den 20 cm långa lillpuffen skulle nå. Jag beslöt att sätta mig på vakt vid terrariet och efter 4 timmar, kl 02 på natten fick jag förklaringen - den lille rackaren klättrade på glaset ungefär en och en halv gång sin kroppslängd innan hon ramlade ner igen. Det var minst tio cm från svansspetsen till botten innan hon föll. Hon liksom plattade ut buken så att hon blev bred och smetade kroppen snortajt mot rutan. Helt otroligt, jag hade aldrig trott på det om jag inte sett det med egna ögon

Vitaminspruta
Min största puffadder behövde få en B-vitamininjektion. Jag försökte först snara henne runt halsen med en bred skinnrem för att låsa huvudet, så att en medhjälpare skulle kunna ge injektionen baktill, men det funkade inta alls. Hon var för stark och riskerade att skada sig själv i kampen för att komma loss.

Andra försöket genomfördes med hjälp av ett ø 12 cm plaströr. Nu var hon såpass grov att bara högst en halvmeter av ormen gick in i röret, så jag sågade av det såpass kort så att hon såg ut, vilket gjorde risken att hon skulle kämpa bakåt mindre. Sedan jag fått in henne i röret, gav min medhjälpare sprutan på ryggen där det gick att lyfta huden. Nu kunde man passa på att verkligen känna på en riktigt stor puffadder, det är en häftig känsla. Fjällen är konkava, som små skålar och såpass stora att man kan känna att de har en yta liknande sammet. Det är en lustig syn när man sprayar vatten på dem, dropparna blir klotrunda och höga och rullar av ormen genast. Fjällen är så att säga vattenavstötande.

Denna sydafrikanska "Big Mama" var som sagt min soptunna. Hon tog rubbet som de andra ormarna lämnade och hon gjorde det som en konstutövning. Jag hade henne i ett terrarium av äldre modell med öppningsbart lock istället för skjutglas av rena säkerhetsskäl. Jag brukade glipa lite på locket när jag skulle ge henne någon död mus eller råtta. Jag la musen/råttan på terrariets kant och petade till den så att den föll intill puffadderhonans huvud. Hon gjorde en blixtrande snabb sidorörelse och tog alltid musen/råttan innan den hann nå botten bara någon cm ovanför markytan. Det är belagt att puffadder har en av världens allra snabbaste huggrörelser.

"Lillhanen"
Den puffadderhona jag inledde med köpte jag tillsammans med en hanne från en kille i Göteborg. De skulle vara ett vuxet reproducerande par, men jag blev tämligen besviken när jag såg de små, bleka ynkedomarna (åtminstone i jämförelse med tjockisarna jag hade förut.

Vid första matningen av hannen, det var en halvstor råtta, kanske 150-200 gram, insåg jag att råttan inte skulle dö efter hugget. Den vinglade lite, men var inte dödligt giftpåverkad. Puffen högg inte igen (det gör de aldrig, en stämpling ska räcka) och råttan vinglade omkring i terrariet som ett fyllo i säkert en timme. Då och då knallade råttan rakt över skallen på puffaddern, som kröp ihop av obehaget.

Detta var nytt för mig - en puffadder som inte har mer giftpotential än så. Jag skickade in råttan till en av storpuffarna som stämplade den igen varpå den nästan dog innan jag hann få tillbaka den i hannens terrarium. Han såg överlycklig ut när råttan var död och han kunde börja äta. Samma sak upprepades vid varenda matning, en mus kunde han döda, men inte en råtta. Jag beslöt att absolut inte avla på den hannen, jag gav bort den tillsammans med den hona han kom tillsammans med. Gissar att de var inavlade i flera led och därför saknade de flesta typiska puffadderdrag. De var ljusgrå med svaga mönster i brungrå nyans, totalt olika mina andra som var starkt färgade mer än fyra gånger så tunga och dubbelt så långa.

Så småningom, någon gång i mitten av 80-talet, slutade jag med giftormar och jag sålde iväg allihop, puffaddrarna, alla Trimereserus, kusthuggormarna och mangrovesnoken. Tyvärr minns jag inte idag vem som köpte vad av mig, så jag har tyvärr inga spår efter djuren.

Bilden visar "Lilla kråkan" 1979. Hon föddes på Skansen 1976.

Puffadder

Artikeln är skriven av peter54


Mvh: Andréas "Bubben" Sandberg | 021media.se - Västerås hetaste nyhetsbilder | En blogg om min vardag, med psykisk ohälsa - Bubben´s | Forza Grönvitt 100% kärlek

Annons:
AndreasS
10/25/08, 4:24 PM
#1

Riktigt intressant skrivet peter54, lärorikt och få läsa det du skriver.


Mvh: Andréas "Bubben" Sandberg | 021media.se - Västerås hetaste nyhetsbilder | En blogg om min vardag, med psykisk ohälsa - Bubben´s | Forza Grönvitt 100% kärlek

Wassago
10/27/08, 12:17 AM
#2

Vilken "träskpadda" :) Kul läsning, har själv nyligen fått hem ett par små "larver" av Tanzania puffen! Har alltid älskat dessa kraftfulla djur! Hade en tös en gång i tiden som inte låg långt efter din tös på bilden, hon hette Berit!

Upp till toppen
Annons: