04 Allmänt

Nära ett halvt sekel med reptiler

2007-11-15 11:47 #0 av: [peter54]

Jag har fått en förfrågan om jag kan skriva en berättande artikel om min långa historia med reptiler som intresse och tänkte här göra ett försök. Den dåliga bilden är tagen sommaren 1964 i närheten av Arlanda och föreställer mig som nioåring med en kopparödla.

 Jag börjar så långt tillbaka jag minns, sommaren 1959, jag var fyra och ett halvt år. Jag är född på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm fem dagar före jul 1954, men 1958 flyttade familjen till en liten gård utan moderna bekvämligheter som rinnande vatten och el eller telefon, mitt ute i skogen en dryg mil från Kungsör i Västmanland. Vi hade ett femtiotal kaniner av diverse tunga raser (de var mat) och ungefär lika många höns i två hönsgårdar. Ankor och gäss, ganska många kalkoner och ibland fasaner hade vi också. Större djur var det inte så mycket av, jag minns en kalv och en hornlös getabock, tre grisar, en katt och två schäferhundar.

Jag blev redan då, innan jag fyllt fem år, introducerad i reptilernas värld genom min far. Alla sex svenska reptilarter fanns representerade på eller i nära anslutning till gården. Runt tio huggormar hade sina hemområden inom ett par hundra meter från bostadshuset och på dyngstacken låg alltid någon stor snokhona. Under ladugårdsmuren bodde sandödlor och i skogsbrynen fanns gott om skogsödlor. I trädgården hittade vi ofta kopparödlor och någon enstaka gång stötte man på någon hasselsnok. Min far tog ibland med mig till huggormarnas hemvisten och visade mig dem. Där fanns en roströd hona och en annan som hade gulaktig grundfärg, men de flesta var grå, mörkt eller ljust grå med svarta zig-zagband på ryggen och blåaktig undersida.

Jag började redan sommaren 1960, fem och ett halvt år gammal, att själv plocka reptiler för att titta på hemma i några dagar innan de släpptes tillbaka på samma plats de hittats. Det var pappa noga med att kräva för att jag skulle få ta djuren från sitt hemviste. Det var mest skogsödlor och småsnokar, men ibland fångade min pappa någon större snok eller huggorm som vi hade och tittade på några dagar innan de släpptes tillbaka.

Andra djur
Det var inte bara reptiler som hamnade under min tillsyn. Tre spillkråkeungar som hamnat på marken när deras asp blåst av mitt i bohålet, fick jag sköta mer eller mindre själv och jag jobbade hårt för att utfodra dem med ollonborrelarver från vår stora dyngstack och en massa stor daggmask. En kattuggla som skadat vingen på höloftet hade vi i en gammal kaninbur tills den kunde flyga igen. Även en duvhök hade vi hand om som senare, när den var läkt och kunde flyga, användes av några ornitologer för att göra ett reportage om ett utsläpp. Jag fick en liten vingskadad tornfalk istället av dem som jag fångade massor av stora vårtbitare till varenda dag innan den släpptes någon gång i början av september.

Flytt
I mitten av 60-talet bodde vi på landet i Tungelsta mellan Stockholm och Nynäshamn. Då hade vi en flock får, massor av kaniner igen, höns och fasaner. Här fanns en stor naturlig damm där jag fångade mycket olika djur för att hålla hemma några dagar i taget, grodor, salamandrar, både den mindre och den numera hotade störra arten. jag brukade också fånga andra vattendjur som hydra, ryggsimmare (vattenbi), dykarbaggar. Även här fanns ganska gott om huggormar och en dag när jag var tio år fångade jag min första huggorm alldeles själv som en slags nödvärnshandling. Grannen hade några växthus och alldeles i anslutning till dessa hade de byggt en sandlåda för sina två pojkar. Den äldste av dem var ett par år yngre än jag och den andre var fem år. Jag och mina två yngre bröder var ofta hos dem och lekte och just den här dagen var vi alla fem i sandlådan. Plötsligt skrek den ena av grannpojkarna -”en orm” och rusade in i växthuset efter hjälp. Jag och mina två bröder tittade förvånat på dem och sedan på varandra. Vadå, det är ju bara en huggorm och den är minst tio meter från sandlådan tyckte vi. Ut ur växthuset kom grannpojkarnas pappa med en spade i högsta hugg för att dekapitera fienden. När jag insåg vad han tänkte göra ställde jag mig ivägen mellan honom och ormen, men han puttade mig åt sidan. Jag tog i allt vad jag kunde och knuffade till pojkarnas pappa så att han satte sig pladask i sandlådan. Innan han kommit på fötter försökte jag få honom att låta bli ormen, men på det örat ville han inte lyssna, ormen skulle dö för att den hade fräckheten att komma nära hans barns lekplats. Han började gorma högljutt om att huggormen var livsfarlig och måste dödas och då började mina bröder att gråta. De var inte rädda för ormen, men väl för den vrålande grannen. Jag stod fortfarande emellan honom och ormen och som någon slags förtvivlad sympatihandling började även jag att gråta, vilket fick grannpojkarnas pappa att hejda sig något. Då fick jag syn på en röd plasthink som låg vid ett av växthusen, så jag bad mina bröder att hämta den och en pinne. Jag fick hinken och pinnen och gick fram till huggormen, låste dess huvud med pinnen och lyfte ormen i stjärten som jag sett min far göra otaliga gånger. Jag placerade sedan ormen i hinken till grannpojkarnas pappas stora förskräckelse, han sa till sina två söner; -”sådär får ni aaaldriiiig göra pojkar”. Sedan gick vi hem med ormen i hinken. Med pinnen petade jag ner den varje gång den försökte ta sig upp. Väl hemma förklarade jag för vår far vad som hänt. Mamma var förskräckt över att jag plockat upp en huggorm själv, men pappa sa inte något om det. Han tog hinken och gick iväg någon kilometer uppåt skogen med ormen och släppte den.

Sedan kom dagen när det blev en riktig "närkontakt av tredje graden". Jag var 13-14 år och hittade en liten huggorm någon knapp mil hemifrån. Nyfiken som jag var (och alltjämt är) lyfte jag den i svansen, pappa hade ju sagt att huggormar inte kommer upp ... jag såg att ormen började söka sig uppåt, men den kommer ju inte upp ... smack - den kom upp! Två små snygga punkteringar i ringfingertoppen. Medan jag satt på trappan vid det lilla ödetorpet i Kolbotten utanför Södertälje och funderade på vad jag skulle göra, det var lång väg att gå hem, så somnade jag.

När jag vaknade var det sen eftermiddag och handen värkte och var svullen till säkert dubbla tjockleken, likaså underarmen och halva överarmen. Jag blev klart förskräckt av åsynen, men jag pallrade mig hem iallafall. Ingen var hemma, så jag tog en smörgås och ett stort glas mjölk innan jag gick och la mig. Vid middagen skyllde jag på ont i huvudet och höll mig på rummet. Dagen efter gjorde jag mig stora ansträngningar för att ingen skulle upptäcka min prekära situation, armen var fortfarande rejält öm och svullen. Jag gick upp och åt frukost före alla andra och stack ut innan någon annan kom upp. Jag skolkade från skolan och upprepade samma sak dagen efter. Den tredje dagen hade svullnaden börjat gå ner och ingen verkade lägga märke till mitt problem. Dag fyra såg min mamma att jag hade missfärgningar på handen och att den var lite svullen. Jag sa att jag klämt mig i en dörr på skolan och hon frågade inte igen. Efter någon vecka var handen och armen återställda, men jag vågade aldrig berätta för mina föräldrar, jag skämdes så över tilltaget, men jag kände mig lättad att det var över, en farlig erfarenhet rikare.

Första egna reptilen
I slutet av 60-talet flyttade vi till det då ganska nyetablerade Salem mellan Stockholm och Södertälje och där fanns mycket numera bebyggda ”jungfruliga” marker med stor förekomst av reptiler, mest huggorm, snok och skogsödla. Jag hade som 15-åring mer än 20 akvarier på mitt rum. I dessa odlade jag bland annat ciklider och gurami som jag sedan försökte sälja yngel av till akvariebutikerna i Stockholm. Varje lördagsmorgon cyklade jag de två och en halv milen in till Stockholm med en låda på pakethållaren fylld med yngelpåsar och krängde yngel för 50 öre stycket. Det var så jag tjänade ihop till min första egna ”exotiska” reptil, en drygt två meter lång Indisk råttsnok (Ptyas mucosus). Jag hade läst en bok av Jan Lindblad och där fanns en bild när han sitter vid sitt skrivbord med en sådan råttsnok. Så kunde man inte göra med min, den var fruktansvärt aggressiv, men det fattade jag inte förrän jag kommit hem med den.

I zoobutiken i Gröndal i Stockholm skulle jag hämta den, det var tidig vår, rätt kallt. Killen i butiken frågade om jag ville ha handskar. Nä varför det svarade jag, det är ju ”bara” en snok och lyfte upp ormen utan omsvep och la ner den i påsen. Killen såg ut som om han sett ett spöke, men jag fattade ingenting av det ... då! När jag kom hem la jag ner ormen i ett terrarium med lock och när jag skulle stänga locket kom han som skjuten ur en kanon rakt mot ansiktet. Jag lyckades parera med underarmen. Plötsligt begrep jag varför killen i affären frågat om jag ville ha handskar och varför han såg så konstig ut när jag bara lyfte ormen och la ner den i påsen. Ormen blev säkert lika överraskad som killen och kom inte för sig att göra något. Senare köpte jag en till råttsnok med helt annat temperament, men tyvärr var båda hanar. Jag köpte också mitt första par bruna regnbågsboa i slutet av 1969. Tillsammans med min far hade jag några gröna leguaner, ett par kungsboa, en glasögonkajman, en grekisk landsköldpadda, en havssköldpadda, minns inte vilken art. Jag hade burfåglar också, kanariefåglar, undulater, rosenhuvad agapornis, kinesiska näktergalar och en Sumatrabeostare. Min brorsa skaffade en gultofskakadua.

Jag fortsatte att fånga snokar på vårarna för att ha hemma några dagar. En gång hittade jag en jättesnok vid Bornsjöns strand! Det var tidig vår, isen hade inte släppt fullständigt på sjön. Omkring 50 meter ut från stranden låg det fortfarande en vitblank iskaka. I Bornsjön finns eller fanns, jag har inte varit där på 20 år minst, riktigt grov karp. Man kunde ofta se dem över de grunda sandbankarna vid stränderna på den västra stranden mittemot kyrkan som ligger på den östra. De gick upp där för att sola sig på våren och försommaren när sjön i övrigt var kall.

Där låg jag nu på mage på en kraftig pilträdgren och väntade på karparna. Jag såg några mindre karpar simma förbi under mig, men jag väntade på en sån där stor en som ryggen stack upp över vattenytan på när den simmade in på det grunda strandområdet. Plötsligt såg jag en rörelse, men det var ingen karp, rörelserna var vågformiga. Det var en jättestor snok! Den simmade rakt under mig i det iskalla vattnet som höll max +10°C vid stranden. Jag blev helt perplex, den där måste jag bara fånga. Jag bara släppte mig rakt ner i vattnet från grenen tre meter upp. Jag vevade blint i det midjedjupa vattnet i flera sekunder och fick tag i alla möjliga konstiga saker, vasstrån, pinnar, till och med musselskal, men till slut kände jag ett kallt sprattlande i handen, jag fick den! Då först, när jag stod till midjan i det iskalla vattnet med snoken i högra handen, uppfattade jag att jag var både blöt och kall. Som alltid när jag var ute på den tiden, hade jag en ormpåse med mig och efter att ha undersökt jättesnoken noga under vilket den både spelade död och bet mig, stoppade jag ner den i påsen.

Jag jobbade mig upp ur vattnet, jag hade lyckats fånga den största snok jag sett sedan jag var liten och bodde på vischan utanför Kungsör. Där på dyngstacken kunde man ofta träffa på såna jättesnokar som uppskattningsvis mätte en bra bit över metern. Just som jag skulle hoppa upp på cykeln för att cykla hem, mötte jag en kompis på stigen. Jag berättade om min bravad när han undrade över min genomblöta uppenbarelse och jag tog fram påsen med snoken för att visa honom. Han lyssnade intresserat på vad jag hade att säga, sedan skildes vi åt, han fortsatte stigen vidare och jag cyklade hemåt. Jag iordningställde ett terrarium i mitt rum och matade på med strömming och småmört ända tills den dag när den stora snokhonan la 32 ägg. Då hade det blivit början av juni och jag cyklade ner till Bornsjöns västra strand för att återutsläppa snokhonan i sjön där jag fångat henne. Jag hade gjort flera försök att mäta hur lång hon verkligen var. Jag hade provat med plexirör, med snöre och med måttband för att få ett exakt mått på den jättestora snokhonan och jag fick ungefär samma resultat med alla olika metoder, 112 cm. Det är den längsta snok jag någonsin fångat sedan de där jättehonorna från dyngstacken på Skogstorp utanför Kungsör.

Sedan byggde jag en ”Scherpners” våtkläckare av ett 100-litersakvarium och lyckades kläcka fram samtliga 32 ägg. Jag släppte ut de flesta ungarna vid Bornsjön, men några tog jag med mig upp till Jämtland för att visa kompisarna där som aldrig sett en levande snok. Killarna rände som tokar för att hitta smågrodor och fiskglin att mata ormarna med. Tanken var att jag skulle åka ner till Stockholm/Salem igen en tid senare och då skulle jag släppa de resterande snokungarna på samma plats som de övriga, men ... Resan söderut blev inte av det året, så jag gjorde en riktigt korkad grej, jag släppte snokarna vid Fyrsjöns strand där vi bodde någon mil öster om Hammerdal 67 km norr om Östersund i Jämtland.

De lokala fältbiologerna fick fnatt när man våren därpå vid flera tillfällen observerat snok avsevärt längre norrut än den tidigare konstaterade nordgränsen för svensk snok. Upphetsningen dog dock ganska snabbt ut, någon kom väl på att det måste vara någon knäppis som satt ut snokarna och sannolikheten för att de skulle kunna överleva vintrarna däruppe i längden är väl inte så stor och även om de överlevde så kan de inte föröka sig i det kalla sommarklimatet som ibland råder där.

Jag bodde sedan utanför Hammerdal i Jämtland ett par år i början av 70-talet och där monterade jag upp mitt 240-litersakvarium med en pump direkt från en skogsbäck för att kunna husera fyra stycken bäcköringar. Ofattbart vackra fiskar, jag har aldrig sett någon tropisk fisk som slår dessa. För att fånga öringarna hade jag tillverkat minispinnare själv som vägde max 1 gram. Ingen lina funkar för att kasta ett såpass lätt drag, inte ens en 0,10 mm-lina, så istället fick jag lägga i draget med handen och låta strömmen ta med sig det.
Här hade vi Herefordkor, bara ett par stycken, en massa kaniner igen, höns hade vi också, men nya raser, gul orpington och ljus Sussex. De värper inget vidare, men blir stora som tusan, det vill säga mycket mat på en fågel.

Tillbaka i Salem drog jag på mig mycket reptiler och andra djur. Flera Boa constrictor, många bruna regnbågar, sandboa, tigerpyton, nätpyton, kungspyton, puffaddrar, turkiska kusthuggormar, vattenmockasiner, palmhuggormar, mangrovesnokar, leopardsnokar, mullvadssnokar, strumpebandssnokar, fem olika underarter av kungssnok och senare i början på 80-talet, mjölksnokar, mexikanska kungssnokar, majssnokar och tre underarter av amerikansk råttsnok. En kort tid hade jag en stor monokelkobra, men den var jag rädd för, så den gjorde jag mig rätt snabbt av med. Jag hade också en röd tejuödla, fyra ryska stäppsköldpaddor och två amerikanska oxgrodor, samt en tunisisk gul skorpion. Det bruna regnbågsboa-par jag hade fick ungar 1976, vilket jag påstods vara först i Sverige med. Mullvadssnokarna fick enorma mängder ungar, 30-40 i varje kull och ett tag hade jag tre honor som producerade. Till slut gav jag bort ungarna gratis till de som var intresserade.

Nätpytonhonan jag hade var en bråkstake. Jag fick henne av en kille som jobbade i en zooaffär i Dalarna. Ormen hade varit på rymmen i ett år i butiken där den hade bott i någon värmekulvert och gått in genom gallret i fågelburarna och tagit någon undulat då och då. Den var kanske ett år gammal när jag fick den, men den var inte grövre än en snok och runt en och en halv meter lång. En natt gick ormen in i en papegojbur och tog en grå jako. Detta dyrbara mål mat var såpass stort att ormen inte tog sig ut genom burgallret igen och blev därmed infångad. Den var såpass ilsken och svårhanterlig att den inte gick att sälja, så jag fick den. Hon växte snabbt på sig och blev lång, men hon var fortfarande vid fyra meters längd förhållandevis smal.

En gång hände något verkligt dråpligt med den här ormen som huvudrollsinnehavare. Det var en helsikes het sommardag någon gång i juli månad 1978. Jag skulle rengöra mitt stora pytonterrarium som just då beboddes av ett par svartsvansade tigerpyton (Python molurus bivittatus) på 3,5 m och den beskrivna något längre men smalare nätpytonhonan.

Nåväl, det var fruktansvärt hett den där julidagen sommaren 1978. Min nätpyton var fortfarande småsint och när man jobbade i terrariet brukade hon klättra så högt det gick i grenverket och sedan hänga där och "blindhugga" mig i skallen med stängd mun. Det kunde bli riktiga snytingar så att jag såg stjärnor. Jag upptäckte att om jag tog ut ormen istället och hängde den över axlarna så höll hon sig lugn. Jag hade bara kortbyxor på mig när jag stod där och öste ner gammal torv i stora svarta plastsäckar med den långa ormen över axlarna. Torven dammade och dammet fastnade i svetten på kroppen, det fick mig att se lite varulvaktig ut.

Jag hade snackat med en kompis tidigare och han hade lovat att komma och hjälpa mig med att bära ner säckarna med gammal torv till soprummet, så när det ringde på dörren tänkte jag inte på att det kunde vara någon annan än han. Jag gick och öppnade med min fyra meter långa nätpyton över axlarna och brun "torvludd" över hela kroppen …

När dörren gick upp såg jag två kvinnor stå där i trappuppgången, en ung tjej, kanske 20 och en lite äldre, de var Jehovas Vittnen och i deras händer hade de varsin ordentlig trave tidningar, Vakttornet eller vad den heter. Det såg ut i ansiktet på dem som om de träffat på djävulen själv. För första gången i livet fann jag mig sådär som man annars aldrig gör när det bjuds en chans, så jag sa -"välkommen till paradiset, får jag bjuda på ett äpple?"

De båda kvinnorna rusade illtjutande nerför trapporna det fortaste damskor kan bära och de tappade alla sina tidskrifter som rann i en långsam ström nerför trapporna. Min kompis mötte dem i porten och han förstod genast vad som måste ha hänt. När han kom upp till min lägenhet på tredje våningen sa han -"vad sa du till dem egentligen?" Gissa om han garvade när jag berättade vad jag sagt!

Mina två tigerpyton var mycket lugnare och trevligare än min nätpyton, men en gång klantade jag till det ordentligt och blev biten av tigerpytonhonan.
En kväll efter jobbet hade jag hämtat några gamla marsvin hos Duvenberg i  Skärholmen. Han drev Skärholmens zoo på den tiden och när han fick in gamla osäljbara djur ringde han mig och jag fick köpa dem billigt. Det kunde vara alla möjliga djur, kaniner, marsvin, hamstrar, möss, gerbiler, undulater och till och med någon agapornis. På något sätt fick mina jobbarkompisar veta att jag skulle mata pytonormarna, jag gissar att någon hörde när jag ringde Duvenberg. Hursomhelst fick några av dem för sig att de ville se matningen och efter mycket tjatande gav jag med mig, men jag krävde att de skulle hålla sig utanför glasdörren som skiljde hallen från vardagsrummet där terrarierna fanns. Nu var inte det något problem för dem att acceptera detta eftersom de var rädda och säkert skulle ha ställt samma krav omvänt om jag inte sagt det först.

I vanliga fall brukade jag vid matning bara lyfta ur den ena ormen och lägga den på golvet nedanför terrariet där den fick sin mat, medan den andra fick sin i terrariet. Den här gången kunde jag inte göra så för att åskådarna var så rädda, så jag hade iordningställt ett ganska stort terrarium som stod tomt för tillfället och där skulle jag lägga in tigerpytonhonan. Jag öppnade terrariet och lyfte upp honan, men när jag skulle stänga till terrariet och släppte ena handen från ormen, kände jag att hon blev nervös. Främmande lukter och min lite ovanliga hantering gjorde henne spänd och hon började dra åt rejält runt min vänstra underarm som hon nu hängde på.

Jag var inte speciellt oroad, utan tänkte att det skulle ordna sig när hon skulle ner i matningsterrariet, så jag gick över dit, öppnade terrariet och stoppade in hennes huvud och den del av ormen som inte var ”uppsnurrad” runt min arm. Handleden och handen började anta en mörk blålila ton och det stack ordentligt i armen av hennes strama grepp. Hon ville inte gå ner i terrariet, utan istället drog hon åt hårdare och nu började jag känna att jag hade ett rejält problem. Marsvinet var gammalt och halvdött, så det låg stilla i ett hörn. Pytonhonan hängde där hon hängde och jag bara måste få henne av min arm. Jag stod på knä och hade min vänstra hand inne i terrariet tillsammans med ormens huvud och hals. Jag tänkte att jag måste försöka påverka henne lite, så jag tryckte försiktigt baktill och råkade komma åt hennes genitalier. Inte en tiondels sekund hann gå innan det bara smällde till SCHMACK! Hon vände som en blixt och bara högg till.

Shit, detta kunde jag ha varit utan tänkte jag. Pytonhonan hade huggit mig i handen mitt emellan ringfingret och lillfingret och nosen var en bra bit upp på handryggen. Nu kopplade det fel i knoppen på henne också, hon kände lukten av marsvinet och trodde väl att det var det hon huggit, för hon höll kvar och började dessutom dra. Pytonhonans tänder skar av varenda ven på handen och blodet vällde fram, snart stod jag på knä i en kvadratmeterstor blodpöl. Jag försökte öppna munnen på henne med högerhanden, utan annat resultat än ytterligare 20 hål i tumme och pekfinger. Jag måste ha hjälp tänkte jag och ropade på killarna därutanför att de måste hjälpa mig. Deras tefatsstora stirrande ögon vändes mot varandra och sedan tillbaka mot mig, ingen sa något, men alla skakade på sina huvuden fortfarande chockerat stirrande. Jag hörde dem mumla nervöst därute och till slut var det en som sa -”vad ska jag göra?”

Jag sa att det fanns en ormpinne i badrummet och bad honom hämta den. Han glipade bara några cm på dörren och sköt in pinnen. Med hjälp av den öppnade jag munnen på pytonhonan och äntligen släppte hon taget, men armen satt fortfarande som i ett skruvstäd. Jag ropade att någon måste hämta en hink varmvatten och såpa från badrummet och komma in med det. Killen som hämtat pinnen gjorde det, men först vågade han inte komma in. Jag sa att ormen sitter där den sitter, det är ingen fara och äntligen vågade han sig in, men han ställde ner hinken och såpburken två meter ifrån mig och petade dem närmare med hjälp av min pinne. Sedan försvann han ut som ett skott. Jag blötte ner det lilla av armen och handen som syntes nedanför ormen och tog såpa på, sedan tryckte jag, men var mycket noga med att inte komma i närheten av ormens genitalier igen och äntligen kom jag loss. Handen hade redan svullnat till dubbel tjocklek och armen var småprickigt lilafärgad av kärlsprängning i huden ända upp över axeln.

Nu när terrariet var stängt med ormen i tryggt förvar innanför glaset, vågade sig några av jobbarkompisarna in. Jag bytte brallor, för de jag hade på mig såg ganska skrämmande ut, hela byxbenen var röda av blod. Sedan tog två av killarna ett ordentligt tag under mina armar och sa -”nu följer du med här, vi ska till sjukhuset”. Det var en fredagskväll, akutmottagningen på Huddinge sjukhus var full av sönderslagna och berusade människor, men mina kompisar ledde mig förbi den långa kön, skickade upp min vänstra hand på disken och sa -”ormbett”. Sköterskan innanför disken tappade pärmen hon hade i händerna och sedan rusade hon iväg. Mindre än en minut senare kom hon springande tillbaka med två andra i släptåg, de hade en rullbår emellan sig. Jag försökte få en syl i vädret för att meddela att det faktiskt bara var fråga om en pytonorm och ingen kobra eller skallerorm, men det var lönlöst, de lyssnade inte utan bara sprang som yra höns.

Väl inne på ett behandlingsrum fick jag äntligen en chans att förklara vad som hänt och att jag bara behövde en stelkrampsspruta och bandagering. Ännu en gång försvann sköterskan och under fem minuter låg jag på britsen och funderade över allt som skett. Sedan hörde jag fotsteg, inte ett par fötter, inte två par, massor. In stormade säkert minst tjugo läkare och kandidater, alla ställde flera knäppa frågor i munnen på varandra, jag kunde inte urskilja frågorna, men någon fras som -”har du sådana där odjur hemma”, kunde jag höra. Äntligen fick jag min stelkrampsspruta och handen, som nu var tre gånger sin normala tjocklek, blev grundligt tvättad och bandagerad. Väl hemma var det bara att trä en plastpåse över vänsterhanden och bära ut tigerpytonhonan i badkaret för grundlig tvättning. Ormen som normalt var gul, olivgrön, svart och vit, hade nu en annan kombination, mer orange, olivröd, rödsvart och röd. Marsvinet hade hon ätit upp. På jobbet måndag morgon hade sensationen redan gått runt bland de 400 som jobbade där och min chef sa något som jag aldrig hört från någon chef vare sig förr eller senare -”ska du inte ta ledigt några dagar och vila upp dig?”

Puffadder
Av de giftormar jag haft var de afrikanska puffaddrarna (Bitis arietans), de mest intressanta. Jag hade fem, varav två var veritabla monster, en runt 10 kg och den andra runt 8 kg. Den största var en riktig skönhet från Tanzania, svart, knallgul, vit och brun, med en skalle stor som min handflata. Hon var min "soptunna", som åt upp allt som mina mindre boider och andra djur inte åt upp.

Honan i mitt mindre par fick en gång in lite torv i munnen vid en matning och det blev en liten infektion i höger huggtands slemhinna. Från en veterinär fick jag ett antibiotikum i pulverform som förvarades i en mjuk plastflaska med puderlock. Man skulle helt enkelt öppna munnen på ormen och "puffa" pulver på det infekterade stället. Jag trodde att jag skulle kunna behandla ormen själv, eftersom den inte var mer än kanske 60 cm lång och inte tjockare än underarmen just ovanför handleden. Jag lyfte ut puffaddern på golvet med en ormkrok och låste huvudet med en grund bågformig låskäpp som jag konstruerat själv för ändamålet efter tips från andra som var vana att plocka med stora huggormar. Det gick bra att få grepp bakom skallen och lyfta med vänster hand. Med högra handen stoppade jag in ormkroppen mellan midjan och underarmen och grep tag i den lilla plastflaskan. Då ser jag hur den lilla rackaren börjar flytta överkäken i sidled åt höger, sakta, sakta utan att påverka underkäken som var kvar i sitt ursprungsläge rakt framåt.

Som i "slow motion" lyfte hon upp överkäken så att gifttanden frilades - här var det bråttom, högst ett par cm kvar till mina fingrar. Jag puffade till med antibiotikaflaskan nästan på reflex och då kom hon av sig tillräckligt många sekunder för att jag skulle hinna lägga ner henne på golvet, placera låskäppen över nacken igen och släppa taget! - Jävlar, det där funkade inte alls. Jag hade ingen aning om att hon skulle förmå att röra överkäken separat på det sättet. Nu har jag aldrig varit någon sån där galen ormplockare som de på Discovery Channel, jag har ju liksom ingen rutin, men det ser ju så lätt ut att hålla när man väl har fått grepp. Jag gjorde inget nytt försök, utan satt på mig ett par långskaftade tjocka älghudshandskar som man har när man hanterar bitska rävar och minkar och då gick det mycket bättre för med älghudshandskarna var det inga problem med en puffadder såpass liten, men jag skulle förstås aldrig ha testat det på mina större exemplar. Jag är helt införstådd med ormars fantastiska förmåga att röra sina käkar, men detta var sidoförflyttning i mycket större utsträckning än vad jag förväntat eftersom jag hade fingrarna bakom skallen för att låsa käkarna. Att puffaddrar och andra viperider liksom "vandrar" med gifttänderna en sida i taget för att dra bytet in i munnen och vidare ner i svalget känner jag till, det har jag förstås bevittnat många gånger, men detta var långt utöver det. Hon hade nära 90° vinkel mellan över- och underkäken i sidled innan jag hann avbryta.

Klättrare!
Jag kan berätta en annan kul grej med mina puffar. Den röda stora honan jag hade som bara var lite mindre än den största, bytte jag till mig från Skansen när hon var nyfödd mot ett par av mina nyfödda regnbågsboaungar. De var två puffadderungar från början, men den ena dog snabbt efter första matningen. Det visade sig att den saknade analöppning. Nåväl, jag hade den lille puffen i ett ganska stort terrarium med häftig miljö i, massor av fetbladsväxter och andra succulenter, en skalle från en kalv med mera. En dag upptäckte jag något som liknade traktorspår på rutan, för högt upp för att den 20 cm långa lillpuffen skulle nå. Jag beslöt att sätta mig på vakt vid terrariet och efter fyra timmar, klockan två på natten fick jag förklaringen - den lille rackaren klättrade på glaset ungefär en och en halv gång sin kroppslängd innan hon ramlade ner igen. Det var minst tio cm från svansspetsen till botten innan hon föll. Hon liksom plattade ut buken så att hon blev bred och smetade kroppen snortajt mot rutan. Helt otroligt, jag hade aldrig trott på det om jag inte sett det med egna ögon

Vitaminsprutan
Jag hade en annan gång ett problem med min största puffadder när hon behövde få en B-vitamininjektion. Jag försökte först snara henne runt halsen med en bred skinnrem för att låsa huvudet, så att en medhjälpare skulle kunna ge injektionen baktill, men det funkade inta alls. Hon var för stark och riskerade att skada sig själv i kampen för att komma loss.

Andra försöket genomfördes med hjälp av ett ø 12 cm plaströr. Nu var hos såpass grov att bara högst en halvmeter av ormen gick in i röret, så jag sågade av det såpass kort så att hon såg ut, vilket gjorde risken att hon skulle kämpa bakåt mindre. Sedan jag fått in henne i röret, gav min medhjälpare sprutan på ryggen där det gick att lyfta huden. Nu kunde man passa på att verkligen känna på en riktigt stor puffadder, det är en häftig känsla. Fjällen är såpass stora att man kan känna att de har en yta liknande sammet. Denna "Big Mama" var som sagt min soptunna. Hon tog rubbet som de andra ormarna lämnade och hon gjorde det som en konstutövning. Jag hade henne i ett terrarium av äldre modell med öppningsbart lock istället för skjutglas, det kändes mycket säkrare när man skulle öppna till stora puffaddrar att ha den konstruktionen. Jag brukade glipa lite på locket när jag skulle ge henne någon död mus eller råtta. Jag la musen/råttan på terrariets kant och petade till den så att den föll intill puffadderhonans huvud. Hon gjorde en blixtrande snabb sidorörelse och tog alltid musen/råttan innan den hann nå botten bara någon cm ovanför markytan.

Att jobba i terrariet hos en puffadder av den här storleken, runt 120 cm lång, 10 kg tung och nästan lika grov som min tigerpytonhona på 3,5 meter, det är ingen barnlek. Ormen i sig är ju långsam i sina rörelser, men hugget är något av det snabbaste som finns och det går inte att uppfatta med ögat. Om jag skulle göra något större jobb i terrariet lyfte jag först ut henne och la in ormen i något annat terrarium som stod tomt, men för att ta väck avföring, ömsskinn eller byta vatten, använde jag alltid ett tennisracket. Jag tryckte racketen hårt med nätet lodrätt rakt ner i bottenmaterialet framför ormens huvud så att jag kunde göra jobbet med racketen emellan min hand och hennes huvud. Puffaddrarna försökte aldrig någonsin göra något vid dessa tillfällen. Jag vet inte om det beror på att de inte ser förbi racketens nät, eller om det bara är så att de tvekar när det finns ett uppenbart hinder ivägen. Jag är säker på att utfallet skulle ha varit helt annorlunda utan racketen emellan.

"Lillhanen"
Den puffadderhona jag försökte ge antibiotika i munnen på, köpte jag tillsammans med en hane från en kille i Göteborg. De skulle vara ett vuxet  par, men var små, bleka och ynkliga i jämförelse med tjockisarna jag hade förut. Vid första matningen av hannen, det var en halvstor råtta, kanske 150-200 gram, insåg jag att råttan inte skulle dö efter hugget. Den vinglade lite, men var inte dödligt giftpåverkad. Puffen högg inte igen (det gör de sällan, en stämpling ska räcka) och råttan vinglade omkring i terrariet länge. Då och då knallade råttan rakt över skallen på puffaddern, som kröp ihop av obehaget. Detta var nytt för mig - en puffadder som inte har mer giftpotential än så. Jag skickade in råttan till en av mina stora honor som stämplade den igen varpå den nästan dog innan jag hann få tillbaka den till hanens terrarium. Han såg överlycklig ut när råttan var död och han kunde börja äta. Samma sak upprepades vid varenda matning, en mus kunde han döda, men inte en råtta.

Jagad för sitt intresse
Sjuttiotalet var en hård tid för reptilintresserade, myndigheterna införde totalt importstopp och de som hade reptiler hemma jagades av myndigheterna. Själv blev jag tvingad att skaffa lokal för mina reptiler, jag fick inte ha dem i min lägenhet. Det hela hade sin upprinnelse i en dråplig historia om en mopedstöld som min bror påstods vara skyldig till. Det var förstås inte sant, men även efter att den skyldige tjuven tagits fast av polisen åkande på den stulna mopeden, ville granntanten, alltså mamman till den bestulne, på något sätt ge min familj en känga ändå, så hon anmälde min mor för orminnehav trots att jag inte bodde där och jag var den i familjen som hade ormarna, inte min mor. Anmälan skulle ju förstås ändå utredas, så en dag kom en hälsovårdsinspektör på oanmält besök hos mig. Jag skötte djuren väl och terrarierna var låsta i ett låst rum, det fanns inget att klaga på enligt inspektören. En vecka senare fick jag ändå ett föreläggande om att jag måste flytta mina reptiler från lägenheten. Det hette att ”sanitär olägenhet av  psykologisk art” förelåg, det uttrycket har nog inte använts vare sig tidigare eller senare för att tvinga bort en ormägare från sitt hem. Jag hade två veckor på mig att ta bort ormarna från lägenheten eller skulle jag bli vräkt. Jag hade mina terrarier i en lokal i ett år, sedan blev det för dyrt att betala hyra både för lägenhet och lokal, så jag tog hem terrarierna igen i smyg.

Jag slutade med giftormar och jätteormar redan under första halvan av 80-talet, mest för att de tog så stor plats i förhållande till de mindre och lättare snokarna, men också för att jag flyttade igen, denna gång till Göteborg där jag bodde i en trerumslägenhet i Bergsjön tillsammans med min dåvarande sambo.
Jag inriktade mig nu enbart på snokar, mest råttsnokar och kungssnokar, men även en del andra snokarter som exempelvis den östliga indigosnoken (Drymarchon couperi) och flera olika underarter av strumpebandssnoken (Thamnophis sirtalis). Jag hade den blå varianten från Florida och den rödsidade, samt den mindre uppseendeväckande brunspräckliga. Det blev några turer till Danmark och England under mina tre år i Göteborg eftersom tillgången i Sverige var högst begränsad när det gällde de här arterna. Efter återflytten till Stockholmsregionen började jag odla kungssnokar och råttsnokar och såsmåningom även mjölksnokar.

En kväll sent i september var vi ute på skogspromenad min sambo och jag och det var ganska kallt, bara några plusgrader. Mitt på den grusade promanedstigen låg en vuxen hasselsnok, den var alldeles stel och min tjej trodde att den var död. Jag lyfte up den och såg tungan komma ut i ”slow motion”, den var inte död, bara kraftigt nerkyld. Jag fick min sambo att ta av sig ena strumpan som jag stoppade ormen i och så gick vi hemåt. Jag höll handen om strumpan med ormen i fickan för att värma upp den snabbare och när vi kom hem skulle jag ta upp strumpan ur fickan med den runt 70 cm långa hasselsnoken i. Jag tänkte lägga  strumppåsen på hallbänken, men den satt fast i fingret. Jag trodde att jag fastnat med nageln i strumpan, men det visade sig att hasselsnoken hade bitit sig fast i fingret genom strumpan... och den släppte inte. Det blev ett himla pillande med diverse verktyg som tandpetare och kam innan jag till slut fick loss ormen från fingret. En vecka senare var det mycket varmt ute igen och jag gick tillbaka till platsen där vi hittat hasselsnoken och släppte den i ljungen.

En dag någon gång i början av 80-talet skulle en kompis och jag ta över en hög strumpebandssnokar från Danmark, vilket förstås inte var tillåtet. Vi hämtade den stora påsen med alla ormarna i Köpenhamn och så lyckades vi få en dansk tant att ta påsen över sundet med färjan. Hon hade ingenting emot att ta ”nogle snoger” i sin väska mot en hundralapp. Saken var den att om en dansk åkte fast i tullen miste hon/han djuren, men om en svensk åkte fast miste hon/han djuren samt fick betala tunga böter. Vi fick över ormpåsen utan problem, men min kompis ville hämta fler ormar i Köpenhamn, så vi hyrde ett förvaringsfack i Helsingborgs hamn där påsen med alla strumpebandssnokarna placerades. När vi sedan sent på kvällen återvände för att hämta påsen var förvaringen stängd och vi blev tvungna att leta upp någon som kunde öppna åt oss. Det tog minst en timme att hitta en vaktmästare med nyckel och sedan när vi öppnade facket visade det sig att påsen gått sönder, så ut på golvet krälade hela högen strumpebandssnokar. Vaktmästaren blev förskräckt och vi satte igång att jaga snokar över golvet som två galningar. Till slut, efter säkert en halvtimmes jagande, hade vi fått tag på alla.

På 90-talet var det bara råttsnokar och kungssnokar som gällde för mig. Jag hade tre-fyra arter/underarter av vardera släkte innan jag i början av 1993 la ner hela verksamheten under några år för min frus skull, hon var rädd för dem. Men ränderna går aldrig ur, efter att vi köpt det här huset började ”reptiltarmen” att suga igen. Nu har jag enbart Lampropeltis, fyra arter, just nu 28 individer i mitt lilla terrarium i uthuset. Det är sex kaliforniska kungssnokar, fem Sinaloamjölksnokar och fyra San Pueblomjölksnokar. Fem Chihuahua bergskungssnokar och åtta San Pedro bergskungssnokar. Jag har planer på att utöka ytterligare, men då måste jag först bygga om och isolera upp ytterligare ett av mina utrymmen i uthuset där jag har mitt terrarium. Min fru är som sagt inte vidare förtjust, så jag har inga terrarier i bostadshuset.

Jag är inte intresserad av trender och vad som är poppis, i själva verket brukar jag släppa sådant som blir alltför populärt. Det gäller exempelvis kungspyton och majsormar. Idag är dessa de utan jämförelse vanligaste ormarna i terrarierna världen runt. Sannolikt finns det mer än 100 gånger fler kungspyton och majsormar i fångenskap än vad det gör i det vilda. Jag slutade med dem för mer än 15 år sedan för jag tyckte att det började bli för mycket av dem och då var det ändå bara kanske en tiondel av vad som finns idag. Jag kör mitt eget race från början till slut. Mitt huvudprojekt just nu är mina San Pedro bergskungssnokar (Lampropeltis zonata agalma). Just denna underart av Lampropeltis zonata (det finns sju) har aldrig varit vanlig eftersom den kommer från Mexiko, men några av de andra underarterna, de fem som förekommer i USA, hade sin glansperiod bland reptilintresserade på 80-talet. San Pedro bergskungssnokar är på grund av den lilla förekomsten i terrarier och också på grund av att de är svåra att föda upp som nykläckta, förhållandevis dyrbara för att vara snokar. Jag har köpt totalt 9 individer och lagt ut cirka 16000 kr för dem. Vanliga kungssnokar som den kaliforniska och även mjölksnokarna har idag ganska låg ”status” bland terrariefolket. De flesta verkar betrakta dem som nybörjardjur som man sedan utvecklas ifrån och de här djuren blir ofta så kallade ”vandringspokaler”, som byter ägare lika ofta som man tankar bilen. Jag tycker inte att detta med status har någon som helst relevans, för mig är Lampropeltis de vackraste och mest intressanta djuren att syssla med och då gör jag det, status eller ej.

Peter Martinelle
p_martinelle@hotmail.com

Relaterade länkar

Av: peter54

Datum för publicering

  • 2007-11-15

Medarbetare på Reptiler iFokus

Anmäl
2007-11-15 13:00 #1 av: KamillaB

Intressant artikel!

Anmäl
2007-11-15 16:43 #2 av: AndreasS

Tack Peter för en intressant artikel.

Anmäl
2007-11-18 14:32 #3 av: wull

Jaaa Peter!! det var ju en intresant å skojig berättelse...spännande......trevligt med folk som bjuder på sig själv.

 Mvh Stefan

Anmäl
2007-11-25 20:01 #4 av: Casper

HAHAHA... Jag kan se damerna från Jehovas Vittnen framför mig... *skrattar så jag gråter* Skrattande

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.