Jag har majsormar men ingen av dem har bitit mig ännu så jag vet inte. Jag har inte direkt någon lust att prova heller. Har hört att det känns rätt bra då deras tänder är vassa.

#0 Den gången jag vart biten av min majs vilket var mitt eget fel och klantighet då jag hade glömt tvätta händerna efter att hållt på med hennes mat precis innan. Jag skulle jämnföra ett majsormsbett med ett getingstick.

Det gör inte så ont. Fast jag har ganska hög smärtgräns :)
Men ja ett getingstick var inte ett dåligt jämförande.

jag tycker inte de käns någonting,man blir offtast bara rädd.'

det värsta jag har blivit biten av är en tigerpyton på 4 meter, det va inte så skönt fick åka in å sy 23 styngn, men som sagt jag tycker inte de käns någe med majsorms bett

Det beror ju alldeles på hur hur stor ormen är. Det kan göra rätt ont när en riktigt stor snok biter, men när en juvenil bits känns det inte mycket alls.

Jag har inga majsormar längre eller någon annan råttsnok heller för den delen, men jag har kungssnokar och de är jämförbara.

Får hålla med #4 också. Man blir oftast bara rädd :)

#6 Egentligen är den där rädslan för att bli biten den farligaste delen av hela bettsituationen.

Det är inte bra att vara rädd för att bli biten eftersom det kan innebära okontrollerade rörelsereaktioner som kan skada eller rentav döda djuret.

Om man känner sig rädd för att bli biten när man plockar med sin orm, så bör man sätta på sig tunna skinnhandskar som hjälper en att ta ner rädslan till en hanterbar nivå.

Tack för era svar. Jag tror också att rädslan för att bli biten är det jobbigaste…men det kan vara bra att veta hur ont det gör också. Min majsorm har inte bitit men han har blivit ganska svår att hantera, vill komma undan när man ska ta honom eller håller i honom. Tar bara ut honom när han ska äta.

Jag tycker inte majsormsbet gör så ont. Beror väl på vart det tar men jag har blivit biten i fingrarna några gånger (marig orm) och det har inte gjort så farligt ont. Blödit lite bara.

Här kommer en berättelse om ett jobbigt bett jag åkte på för drygt 30 år sedan.

I mitten av 70-talet köpte jag ett par tigerpyton (Python molurus bivittatus) runt 160 cm långa. De växte på sig bra och några få år senare var de runt 3,5 meter långa, hanen vägde runt 18 kg, men honan var tung, strax under 30 kg.

En dag när jag planerat att mata mina tigerpyton, fick några av mina jobbarkompisar för sig att de ville se matningen och efter mycket tjatande gav jag med mig, men jag krävde att de skulle hålla sig utanför glasdörren som skiljde hallen från vardagsrummet där terrarierna fanns.

Nu var inte det något problem för dem att acceptera detta eftersom de var rädda och säkert skulle ha ställt samma krav omvänt om jag inte sagt det först.

I vanliga fall brukade jag vid matning bara lyfta ur den ena ormen och lägga den på golvet nedanför terrariet där den fick sin mat, medan den andra fick sin i terrariet.

Den här gången kunde jag inte göra så för att åskådarna var så rädda, så jag hade iordningställt ett ganska stort terrarium som stod tomt för tillfället och där skulle jag lägga in tigerpytonhonan.

Jag öppnade terrariet och lyfte upp honan, men när jag skulle stänga till terrariet och släppte ena handen från ormen, kände jag att hon blev nervös. Främmande lukter och min lite ovanliga hantering gjorde henne spänd och hon började dra åt rejält runt min vänstra underarm som hon nu hängde på.

Jag var inte speciellt oroad, utan tänkte att det skulle ordna sig när hon skulle ner i matningsterrariet, så jag gick över dit, öppnade terrariet och stoppade in hennes huvud och den del av ormen som inte var ”uppsnurrad” runt min arm.

Handleden och handen började anta en mörk blålila ton och det stack ordentligt i armen av hennes strama grepp. Hon ville inte gå ner i terrariet, utan istället drog hon åt hårdare och nu började jag känna att jag hade ett rejält problem.

Pytonhonan hängde där hon hängde och jag bara måste få henne av min hand. Jag stod på knä och hade min vänstra hand inne i terrariet tillsammans med ormens huvud och hals.

Jag tänkte att jag måste försöka påverka henne lite, så jag tryckte försiktigt baktill och råkade komma åt hennes genitalier. Inte en tiondels sekund hann gå innan det bara smällde till SCHMACK! Hon vände som en blixt och bara högg till.

Shit, detta kunde jag ha varit utan tänkte jag. Pytonhonan högg mig i handen mitt emellan ringfingret och lillfingret och nosen var en bra bit upp på handryggen.

Nu kopplade det fel i knoppen på henne också, hon kände lukten av det döda marsvinet och trodde väl att det var det hon huggit, för hon höll kvar och började dessutom dra.

Pytonhonans tänder skar av varenda ven på handen och blodet vällde fram, snart stod jag på knä i en kvadratmeterstor blodpöl. Jag försökte öppna munnen på henne med högerhanden, utan annat resultat än ytterligare 20 hål i tumme och pekfinger.

Jag måste ha hjälp tänkte jag och ropade på killarna därutanför att de måste hjälpa mig. Deras tefatsstora stirrande ögon vändes mot varandra och sedan tillbaka mot mig, ingen sa något, men alla skakade på huvudet, fortfarande chockerat stirrande. Till slut var det en som sa -”vad ska jag göra?”

Jag sa att det fanns en ormpinne i badrummet och bad honom hämta den. Han glipade bara någon cm på dörren och sköt in pinnen. Med hjälp av den öppnade jag munnen på pytonhonan och äntligen släppte hon taget, men armen satt fortfarande som i ett skruvstäd. Jag ropade att någon måste hämta en hink varmvatten och såpa från badrummet och komma in med det.

Killen som hämtat pinnen gjorde det, men först vågade han inte komma in. Jag sa att ormen sitter där den sitter, det är ingen fara och äntligen vågade han sig in, men han ställde ner hinken och såpburken två meter ifrån mig och petade dem närmare med hjälp av min pinne. Sedan försvann han ut som ett skott.

Jag blötte ner det lilla av armen och handen som syntes nedanför ormen och tog såpa på, sedan tryckte jag, men var mycket noga med att inte komma i närheten av ormens genitalier igen och äntligen kom jag loss. Handen hade redan svullnat till dubbel tjocklek och jag hade kärlsprängning i huden ända upp över axeln.

Nu när terrariet var stängt med ormen i tryggt förvar innanför glaset, vågade sig några av jobbarkompisarna in. Jag bytte brallor, för de jag hade på mig såg ganska skrämmande ut, hela byxbenen var röda av blod. Sedan tog två av killarna ett ordentligt tag under mina armar och sa -”nu följer du med här, vi ska till sjukhuset”.

Det var en fredagskväll, akutmottagningen på Huddinge sjukhus var full av sönderslagna människor, men mina kompisar ledde mig förbi den långa kön, skickade upp min vänstra hand på disken och sa -”ormbett”.

Sköterskan innanför disken tappade pärmarna hon hade i händerna och sedan rusade hon iväg. Mindre än en minut senare kom hon springande tillbaka med två andra i släptåg, de hade en rullbår emellan sig.

Jag försökte få en syl i vädret för att meddela att det faktiskt bara var fråga om en pytonorm och ingen kobra eller skallerorm, men det var lönlöst, de lyssnade inte utan bara sprang som yra höns.

Väl inne på ett behandlingsrum fick jag äntligen en chans att förklara vad som hänt och att jag bara behövde en stelkrampsspruta och bandagering. Ännu en gång försvann sköterskan och under fem minuter låg jag på britsen och funderade över allt som skett.

Sedan hörde jag fotsteg, inte ett par fötter, inte två par, massor. In stormade säkert minst tjugo läkare och alla ställde flera knäppa frågor i munnen på varandra, jag kunde inte urskilja frågorna, men någon fras som -”har du sådana där odjur hemma”, kunde jag höra.

Äntligen fick jag min stelkrampsspruta och handen, som nu var tre gånger sin normala tjocklek, blev grundligt tvättad och bandagerad.

Tillbaka hemma var det bara att ta tag i situationen. Min tigerpyton hade ätit upp maten, men hon var ju nedsölad av mitt blod, så precis som när man ramlar av en höst är det bara att kliva upp i sadeln igen.

Jag stoppade vänsterhanden i en plastpåse och tejpade fast den. Sedan lyfte jag ut min pytonorm i badkaret och duschade av henne så att hon fick tillbaka sina vanliga färger.

Om någon hade frågat hur jag skulle reagera på en sådan här händelse innan detta skedde, hade jag svarat att jag aldrig skulle våga ta i en pyton igen, men så fungerar man inte i verkligheten. Man gör det som måste göras oavsett vad det handlar om.

På jobbet måndag morgon hade sensationen redan gått runt bland de 400 som jobbade där och min chef sa något som jag aldrig hört från någon chef vare sig förr eller senare -”ska du inte ta ledigt några dagar och vila upp dig?”

# 10 oh herregud vilken historia! Du måste verkligen gilla ormar som fortsatt trots din upplevelse.

Lika intressant varje gång som peter54 skriver om händelser från sin tid med reptiler.

Tack peter54 för att du delar med dig av dina upplevelser.

Förresten, i relation till det som peter54 berättar så känns nog min fråga ganska så löjlig

Allting är relativt…

Främst beror det väl på hur stor ormen är, men personligen tycker jag att det kanppt känns, tycker det känns betydligt mer med getingstick. Blev biten av en Rutpyton på närmare 2 meter, men det kändes knappt det heller. Man blir mest överraskad/rädd och då pumpar adrenalinet ut i kroppen, vilket gör att man inte känner av smärtan lika mycket.

#10: Det där har jag läst förut någonstans! Kan det varit på repti? Eller kanske zoonen?

Väldigt intressant den här gången också måste jag säga!
Fan vad läskigt :D

#15 Jo den ligger i min Zoon också.

Fantastiskt…

Jag har en ganska bitglad majsorm. Men det gör faktiskt inte ont utan det är bara chocken att man blev biten som känns, om man kan säga så  :)